När Folkoperan nu sätter upp Verdis häftigt melodramatiska opera ”Rigoletto” så sker det med en lyckad kombination av modernisering och sånglig briljans. Regissören Mira Bartov har flyttat operan från 1500-talets italienska feodala hov till 2000-talet och en obestämd sliten förort med en bakgård där rappningen lossar från fasaderna och någons slags nöjesfält byggt av korrugerad plåt. Allt andas slum och hopplöshet. Men intrigen är densamma: makten, dvs. hertigen förlustar sig varje natt med mer eller mindre villiga unga kvinnor som hans sutenörer levererar.
Till en början känns det litet ovant att nalkas den tragiska berättelsen om narren och hans älskade dotter på det här sättet, men ju längre operan går in i en ödesdiger svart värld desto mer spännande och fräsch blir föreställningen, även om man inte kommer ifrån en del inkonsekvenser och anakronismerna. När det gäller hertigen och hans gäng av hallickar är de moderna svarta kostymerna och kråsskjortorna inte omöjliga, det är snarare rollfiguren Rigoletto som inte anpassar sig till att vara ett inlägg i en modern debatt om trafficing.
Narren Rigoletto är i Fredrik Zetterström tolkning en hånfull cynisk opportunist, som utan särskilt mycket eftertanke driver med allt och alla för att hålla sin arbetsgivare, hertigen, på gott humör. Han är intellektuellt överlägsen, men socialt (och fysiskt) underlägsen i en miljö där styrka och oberörbarhet är en förutsättning för överlevnad. Zetterström visar skickligt att han fungerar både som sångare och som skådespelare och han tar ut mesta möjliga ur sin roll som kastar mellan hopp, hat och förtvivlan.
Rigolettos enda svaghet är dottern Gilda som han mer eller mindre håller instängd i sin husvagn. Rigoletto vägrar acceptera att Gilda inte är ett barn längre, utan en ung kvinna med egen vilja och ett eget liv. Det fungerar då inte att göra Rigoletto till offer för en maktkultur som skapar medlöpare som gör vad som helst för pengar, när allt annat pekar på att tragedin är ett resultat av att far och dotter inte kommer överens.
Mats Carlsson som hertigen, Gildas förförare och skändare, porträtterar en tanklös lymmel som bara är ute efter sex. Inte ens när han drabbas av kärlek till Gilda förmår han ändra sin livsstil. Carlsson har ett avspänt förhållningssätt till sin roll och ger trovärdighet åt hertigen som söker hämningslös njutning i den skumraskmiljö där han är hemma. Operans mest kända aria, ”La Donna e mobile” (Kvinnan är ombytlig), blir i Carlssons tolkning ett fulländat porträtt av den uttråkade sexmissbrukaren som aldrig kan få nog.
Kerstin Avemos Gilda ger med elegant skönsång liv åt en ung människas längtar ut i världen till ett eget liv. När hennes oskuld och oerfarenhet möter den utlevande hertigens lystnad går det illa. Gilda offrar sitt eget liv för att rädda hertigen från den rasande Rigolettos hämnd. Men hon dör för att rädda en fähund som redan är på väg mot nästa erövring.
Runt de tre huvudpersonerna finns några minnesvärda sång- och skådespelarprestationer: Sten Wahlund som greve Monterone vars tonårsdotter blivit skändad av hertigen, Stefan Axelsson och Glenn Kjellberg som hertigens skurkkompisar, Ulrika Precht i tre roller, Michael Schmidberger som den coole yrkesmördaren Sparafucile och inte minst Erika Andersson som Sparafuciles lockbete Maddalena är en lisa för ögon och öra.
Den kända kvartetten med Gilda, Rigoletto, hertigen och Maddalena (sopran, baryton, tenor och alt) är givetvis en musikalisk höjdare liksom andra aktens sköna duett mellan Rigoletto och Gilda, sedan Gilda kommit undan sina kidnappare.
Folkoperan har all anledning att vara nöjda med den här uppsättningen av ”Rigoletto”.