Operan har haft nypremiär på Hilda Hellwigs lyckade modernisering av Verdis häftigt melodramatiska ”Rigoletto”. Hellwig har flyttat operan från 1500-talets feodala hov till italienskt 1930-tal med en ogenomskinligt militär maktstruktur och en tung fascistoid scenografi.
Det är litet spännande och fräscht att nalkas den tragiska berättelsen om narren och hans älskade dotter på det här sättet och ju längre operan går in i en ödesdiger svart värld desto tydligare blir föreställningen och desto mindre betydelse får de ofrånkomliga inkonsekvenserna och anakronismerna. När det gäller hertigen och hans gäng av knekthuliganer är moderniseringen inte särdeles omöjlig, problemet är rollfiguren Rigoletto som har svårt att anpassa sig till det moderna livet.
Hovnarren Rigoletto är i Marcus Jupithers inkännande tolkning en hånfull cynisk entertainer, som utan särskilt mycket eftertanke driver med allt och alla. Han är intellektuellt överlägsen, men är överviktig och puckelryggig vilket förstärker hans sociala (och fysiska) underlägsenhet i en miljö som dyrkar styrkan och oberörbarheten. Jupither visar sin skicklighet både som sångare och som skådespelare och han tar ut svängarna i tvära kast mellan hopp, hat och förtvivlan.
Rigolettos enda svaghet är tonårsdottern Gilda som han mer eller mindre håller instängd. Rigoletto vägrar acceptera att Gilda inte är ett barn längre, utan en ung kvinna med egen vilja och ett eget liv framför sig. Det fungerar då inte så bra att göra Rigoletto till offer för en maktstruktur som skapar medlöpare, när allt annat pekar på att tragedin är ett resultat av att far och dotter inte kommer överens.
Tito Beltran som hertigen, Gildas förförare, är en tanklös lymmel som enbart söker en stund av förströdd njutning. Beltran är ojämn, men har ett avspänt förhållningssätt till sin roll och ger, särskilt i andra akten, trovärdighet åt hertigen som söker hämningslös njutning i vilken skumraskmiljö som helst. Operans mest kända aria, ”La Donna e mobile” (Kvinnan är ombytlig), blir i Beltráns tolkning ett fulländat porträtt av den uttråkade sexmissbrukaren som aldrig kan få nog. För hertigen handlar det om begär inte om kärlek, ändå är han inte någon gammal rucklare utan bara några år äldre än Gilda.
Olga Mykytenko i rollen som Gilda ger med elegant skönsång liv åt en ung människas längtan ut i världen till ett eget liv. När hennes oskuld och oerfarenhet möter den utlevande hertigens lystnad går det illa. Gilda offrar sitt eget liv för att rädda hertigen från den rasande Rigolettos hämnd. Hon dör grundlurad för en fähund som sjungande vandrar hem från ännu en erövring medan hon förblöder i en sopsäck. Runt de tre huvudpersonerna finns några minnesvärda sångprestationer av t.ex. Ola Eliassons mycket obehaglige adelsman Marullo, Lennart Forséns Sparafucile, dörrvakt med mord som extraknäck, och inte minst Katarina N Leoson som Sparafuciles lockbete Maddalena är en lisa för ögon och öra.
Runt de tre huvudpersonerna finns några minnesvärda sångprestationer av t.ex. Ola Eliassons mycket obehaglige adelsman Marullo, Lennart Forséns Sparafucile, dörrvakt med mord som extraknäck, och inte minst Katarina N Leoson som Sparafuciles lockbete Maddalena är en lisa för ögon och öra.
Den kända kvartetten, ”Bella figlia dell´amore”, med Gilda, Rigoletto, hertigen och Maddalena (sopran, baryton, tenor och alt) är givetvis en musikalisk höjdare. En stjärna också till hovkapellet och dirigenten Pier Giorgio Morandi.
Operan och dess publik har all anledning att vara nöjda med den här uppsättningen av ”Rigoletto”.