Erik Johan Stagnelius (1793–1823) räknas till den svenska romantikens främsta diktare och det är en kulturhistorisk välgärning att Dramaten nu spelar hans drama ”Riddartornet” i en lysande uppsättning.
” Riddartornet” skrevs färdig omkring 1822 och har ett kusligt aktuellt incesttema där huvudpersonen – den sjuttonåriga Mathilda – tvingas bli sin fars älskarinna.
Förspelet är att när Mathildas far, von Rheinfels, var ute på krigståg var modern, Olivia, otrogen. Som straff spärrades hon in till ett eländigt liv i riddartornet. Under den enda dag som pjäsen utspelas femton år senare sätter von Rheinfels ett pris på Olivias frihet. Han kräver dottern som brud och ångestfullt växlar Mathilda sin oskuld mot moderns frisläppande. Så snart modern är fri hugger Mathilda en kniv i sitt bröst.
” Riddartornet” spelas med ett långsamt allvar i strikt koreograferade rörelser. Tomas Pontén spelar den rasande von Rheinfels som i svart hat mot sin hustru och i omättligt begär trånar efter sin dotter. Viktig är hovmästaren (Per Mattsson) som efter femton år äntligen berättar den isande svarta historien om moderns brott och straff. Men pjäsen handlar hela tiden om kvinnor där mor-dotter-relationen är mer intrikat och komplicerad än vad som kanske framgår av första anblicken.
Gunnel Fred spelar den inspärrade Olivia med exakt precision som ger trovärdighet åt hennes slutliga flykt och utlämnande av dottern. Maria Bonnevie som huvudpersonen Mathilda är föreställningens absoluta centrum. Hennes förödande ångest och förlamning inför det omöjliga, men livsavgörande valet skär djupt in i åskådaren.
Rebecka Hemse som Mathildas kusin och barndomsväninna Clara låter det överromantiska språket flöda alldeles okomplicerat och klart. Hemse är behärskat känslig när hon sjunger pjäsens två ballader. Bonnevies och Hemses spel mot varandra visar hur fjäderlätt och blytung sann vänskap kan vara och är.
En kör av pojkar i vita teatermasker fungerar både som scenarbetare när de bär in trappstegar och följer efter skådespelarna eller hjälper dem i entréer och sortier och som hemliga budbärare som leder oss från den ena världen till den andra.
Mer svårgripbara är Erland Josephsons och Sven Lindbergs rörande gubbar utan egentlig funktion i pjäsen.
Peder Freiijs enkla scenografi visar upp tillvaron som ett fängelse. I fonden finns en lådliknande konstruktion som av flödande ljus får att skifta från sommargrönska till fängelsemur till åskmoln. Framför fonden löper ett delvis skymt dike och där framför en röd grusgång som knastrar under fötterna och som försiktigt och omständligt krattas av de två lantmännen Josephson och Lindberg. På förscenen finns en liten rund vattenfylld damm.
Pjäsen spelas på en allvarlig blankvers som stundom tycks rämna under sin deklamatoriska högstämdhet och patetik, men som räddas av det stiliserade och långsamt framglidande spelet.
” Riddartornet” är kanske inte den yppersta av tragedier, men den är mycket sevärd för samspelet mellan Bonnevie och Hemse och för sin rika symbolmättade värld som leder oss från ett högromantiskt incestdrama rakt ner i vår egen tid.