Det finns en strävan bland världens teatrar att spela Shakespeare som om han hade något viktigt att säga om vår tid. Det är säkert så, men det blir inte alltid så lyckat. Det är kanske inte fel att spela Shakespeare för Shakespeares egen skull.
Stockholms stadsteaters första uppsättning någonsin av ”Rickard III” är ett försök att spela en modern Shakespeare som samtidigt är distanserad från alltför snäva tidsreferenser. Uppsättningen har en helt kvinnlig ensemble. Femton kvinnor spelar trettiosex roller, dock utan att det tillför särskilt mycket nytt till förståelsen eller tolkningen av pjäsen. Den maktkamp som förs är ju ingen kvinnokamp.
I konkurrensen med Macbeth och Jago står sig Rickard III ganska bra som den ondaste av Shakespeares många skurkar. Rickard levde i en tid då förräderi och svek var den vanliga umgängesformen bland den härskande klassen. Då män lätt bytte sida och utan samvetskval lönnmördas små prinsbarn lika geschwint som mäktiga adelsmän. Den tämligen röriga historien handlar om det utdragna släktgrälet mellan de två ätterna Lancaster och York om Englands tron vid 1400-talets mitt. Det som kom att kallas rosornas krig. Hertigen av Gloucester intrigerar sig till makt och intar Englands tron som Rickard III och det slutar, både pjäsen och maktstriden, med slaget vid Bosworth Field år 1485 då Rickard besegrades av Henrik Tudor greve Richmond som bestiger tronen som Henrik VII.
Redan när pjäsen börjar med att Gunilla Röör gör entré som Rickard – på en karusellhäst – förstår man att det här inte kommer att likna något annat och att det behövs något extra av skådespelarna för att inte haverera. Röör gör Rickard till en livsfarlig narr som är en totalt samvetslös och hänsynslös maktspelare. Han är ond och behöver inte hyckla om någon falsk godhet. Han mördar fiender, släktingar och vänner för att sedan lägra de mördades änkor och döttrar. Han har ständig koll på läget. Men när han väl nått den ultimata makten vet han inte vad han skall göra med den – annat än att fortsätta likvidera inbillade eller verkliga fiender. Och när fienderna är slut drabbas vännerna.
Vid sidan av Röör finns en utmärkt ensemble med flera goda insatser, t.ex. Malin Halland som hertigen av Buckingham, Rickards trogne vän och en beräknande opportunist som alltid håller på den vinnande sidan. Bra är också Claire Wikholms avsatta drottning Margret som domderar och utslungar förbannelser mot alla och Nina Gunkes drottning Elisabeth som både hatar och fascineras av Rickard. Bland mängden av roller märks också Ann-Sofie Rase som greven av Richmond, som slutligen segrar och för upp ätten Tudor på Englands tron, där finns också Lis Nilheim som hertiginna av York, Rickards olyckliga moder, liksom Viktoria Dalborg och Marie Robertson som Rickards snabbt mördade brorsöner.
Första aktens scenbild är en rostig och förfallen – eller sönderbombad – amfiteater där adelsmännen intrigerar och blänger dolskt på varandra medan Twice a Mans musik manar fram krig och död. Högst upp står rader av statyer av soldater ur skilda tidsepoker.
”Rickard III” är en uppsättning som väcker många frågor kring pjäsens tolkning, men där goda skådespelare räddar mycket. Till slut blir det mycket sevärt.