Richard Wagners mäktiga operaepos ”Nibelungens ring” omfattar de tre operorna ”Valkyrian”, ”Siegfried” och ”Ragnarök” och inleds med det svåra, men nödvändiga, förspelet ”Rhenguldet” där historien om härskarringen och den väldiga berättelsen om gudarnas, hjältarnas och människornas öden tar sin början.
I ”Rhenguldet” vaktar Rhendöttrarna en guldskatt på flodens botten, men de blir lurade av den illistige nibelungen Alberich som av det stulna guldet smider en ring med större makt än t.o.m. Tolkiens härskarring och som hotar världsordningen. Dessutom har gudarna bekymmer: överguden Wotan har hyrt in jättarna Fafner och Fasolt för att bygga borgen Valhall. Wotans problem blir akuta när jättarna oförskämt nog vill ha betalt och tar ungdomens gudinna Freia i pant. Wotan betalar, efter viss klagan, med guldet och ringen som han och kompisen Loge lurat av Alberich. Denne förbannar i sin tur ringen och Fasolt blir förbannelsens första offer. Operan slutar med att gudarna flyttar in i Valhall, att Rhendöttrarna klagar över förlusten av guldet och att Loge bränner ner gudarnas gamla hem och därmed också kremerar den döde Fasolt.
Det här är supertungviktarnas kväll på Operan såväl i utspel som i sångprestationer. Det är en föreställning som inger vällust.
Terje Stensvold gör en kraftfull Wotan som inte vill se det han innerst inne vet: att gudarnas tid rinner ut och att de inte kan göra något åt det. Om Wotan ibland tvekar är jättarna Fafner och Fasolt desto mer angelägna när de inser att deras hårda arbete riskerar att bli olönat. Lennart Forsén som den pragmatiske materialisten Fafner och Hans-Peter König som Fasolt, som förälskat sig i Freia, är närmast litet rörande i sina sturiga krav på att ingångna avtal skall hållas.
För att komma åt Alberichs guld tar Wotan den sluge halvguden Loge ( Thomas Sunnegårdh och Lennart Stregård ) till hjälp. Loge är notoriskt opålitlig och bryr sig egentligen inte om vad som händer med gudarna så länge han tjänar på att gå deras ärenden. Alberich ( Ketil Hugaas) är nu helt galen av sin makt och blir ett lätt offer för Loges enkla list.
Det är k vinnorna i ”Rhenguldet” som driver handlingen framåt. Först är det de krinolinklädda lojt simmande Rhendöttrarna, Hilde Leidland, Susann Végh och Katarina Leoson, som klantar till det, sedan styr och ställer Wotans hustru Fricka, handlingskraftigt tolkad av Martina Dike, och jordanden Erda (en lysande Anna Larsson ) som varnar Wotan för ringens makt. Slutligen Freia ( Sara Olsson ) som inte är oemottaglig för Fasolts uppvaktning. Han mördas av sin bror som vill åt allt guldet, egentligen är Fasolt den ende i hela operan som inte är direkt vedervärdig.
”Ringen” utspelas på flera olika plan med en komplex och svårgenomtränglig härva av symboler och icke-symboler. Tolkningsmöjligheterna är oändliga och det går inte att trivialisera verket utan att det slår tillbaka. Hur mycket man än försöker rationalisera Wotans värld, så tar det metafysiska överhanden. För att oskadd ta sig igenom fjorton timmar ”Ringen” behövs både kompass och vattenflaska.
Regissören Staffan Valdemar Holm och scenografen Bente Lykke Møller har tagit till vara verkets inneboende kraft med en både elegant och mångtydig uppsättning med överraskande scenografiska detaljer: Rhendöttrarna är närmast vakter i ett Wagnermuseum – ingen lerig Rhenbotten här inte – och gudarnas boning är helt tömd i väntan på att de skall flytta till Valhall. Dessutom tar dirigenten Gregor Bühl fram det mäktiga i Wagners verk och backar inte undan för svårigheterna i musikens centrala motiv.
Det här är en fullständigt briljant ”Rhenguldet” som lovar nya spännande upplevelser i fortsättningen av ”Ringen”. Närmast ”Valkyrian i februari”. Operan