Rockmusikalen ”Rent” (Hyra) hade Sverigepremiär på Göta Lejon 2001. Nu kommer den igen med ny ensemble och ny scenografi dessutom är den flyttad från sent 1900-tal till dagens New York. ”Rent” är charmig och sevärd – också för oss i generationen 30+ som nog inte är just den här musikalens primära målgrupp.
”Rent” bygger på Puccinis opera ”La Bohème”, som utspelas i 1840-talets Paris, medan ”Rent” utspelas i ett sunkigt New York långt ifrån turisternas flashiga Broadway. Här finns aids, knarkare, skitiga sprutor och uteliggare, men också gemenskap, värme och framför allt kärlek: Pojke älskar flicka, pojke älskar pojke, flicka älskar flicka. Vänskap och sammanhållning är viktigare än att hålla reda på vem som gör vad med vem.
I en rivningskåk i New York huserar några unga konstnärer som ställt sig vid sidan av karriärer och borgerliga liv för att i stället leva i och för sin konst. I centrum står Roger (Linus Wahlgren) och Mark (Lars Säfsund): Roger väntar på inspiration för att äntligen kunna skriva sin rockballad och Mark betraktar världen genom sökaren på sin digitalkamera. De är panka och drömmer om konstnärliga framgångar som låter vänta på sig, medan värden väntar på att få in hyran och helst av allt bli av med hyresgästerna för att lyxsanera och bygga en cyberstudio.
Det är julafton, svinkallt och värmen avstängd. När gänget drar ut på stan för att fira dröjer sig Roger kvar när grannen Mimi (Linda Bengtzing) kommer för att låna eld. I stället för att, som hos Puccini, vara lungsjuk brodös är den moderna Mimi aidssjuk heroinist som dansar på en bondageshow. Kärlek med komplikationer uppstår. Roger som varit knarkfri ett år vill rädda Mimi, som vet att hennes tid är utmätt.
Romantiskt så det förslår och det går åt pipan. Liksom Boheme-Mimi dör New York-Mimi i sin sjukdom och Roger inser för sent att hans kärlek till henne var äkta.
Runt Roger och Mimis kärlek utvecklas flera bihandlingar som blir litet otydliga när ensemblen inte alltid lyckas fokusera den rapsodiska handlingen där texterna tenderar försvinna i musikens ljudsjok. Särskilt i första akten framförs några rätt enformiga rockballader med alltför stora gester och alltför små nyanser. Rollerna blir otydliga med små skillnaderna i de olika karaktärerna. Ändå är skådespelarnas publikkontakt snabbt och effektivt etablerad.
I andra akten mjukas föreställningen upp – människorna får liv och blir individer. Roger och Mimi får fason på sina rätt otacksamma roller, där Linda Bengtzing till slut övertygar som nergången tjackstrippa. I övrigt gör Jessica Heribertsson sin flata Joanne med skärpa och en stor portion självironi i sitt stormiga förhållande till Maureen, intensivt spelad av Cecilia Wrangel. Tillsammans med Lars Säfsund gör Heribertsson ”Tango Maureen” till första aktens höjdare. Den andra akten domineras av den olyckliga kärleken mellan transan Angel (Conny Bäckström) och dataålderns missanpassade filosof Collins, spelad av den välsjungande Daniel Engman.
Noterbart är att scenografin bygger på musikalen ”Skönheten och odjuret” som nu också spelas på Göta Lejon. Lars-Åke Wilhelmsson, som står för kostymerna, är en av våra skickligaste designer av scenkläder. Här verkar det nästan som om han rensat närmaste UFF-container, men icke. Det är så väl genomtänkt och så skickligt att det blir som att möta människor på stan en vanlig kväll.
”Rent” är fräscht fräckt, men kanske inte så mycket av mullrande rock. Ändock har här har Göta Lejon ännu en musikal som förtjänar en lång spelperiod och stor publik.