Sällan har väl Operan bjudit på så fulländat lättviktig underhållning som Maurice Ravels två enaktare ”Spanska timmen” och ”Barnet och spökerierna”. Man kan strunta i alla musikestetiska resonemang och låta sig förföras av både en sängkammarfars och en ekologisk saga där en pojkes mardrömmar får möbler och skogens djur att brista ut i sång och dans. Det här är f.ö. Ravels hela operaproduktion.
”Spanska timmen” (från 1911) är en musikalisk komedi med farsinslag om en urmakare som varje torsdag servar rådhusets klockor och då har hans vidlyftiga hustru, Concepcion, avsatt en timme för sina älskare. Just den här dagen uppstår emellertid problem när två herrar kommer samtidigt: en alltför pratglad poet och en rik, inflytelserik, men ack så töntig, bankir. Dessutom kommer mulåsnedrivaren och den muskelspännande postutköraren Ramiro och vill ha sin klocka lagad.
I urmakarbutiken finns några mans stora golvur där de förhoppningsfulla älskarna gömmer sig. På Concepcions uppmaning kånkar Ramiro villigt än den ena än den andra klockan upp och ned för en oändligt lång trappa till Concepcions sängkammare.
Marie-Ange Todorovitch i rollen som den lystna Concepçion, låter sin smekande röst bli otålig när inget av det hon förväntar sig händer. Hos henne finns minsann inte några skuldkänslor utan bara lust i de erotiska förvecklingarna. Todorovitch får stöd både i sången och i intrigen av Carl Unander Scharin som poeten Gonzalves som bara pratar och diktar, pratar och diktar och aldrig kommer till sängen. Bra är också Ketil Hugaas makalöst utklädde lönnfete bankir och Lars Magnusson s urmakare som ovetande om vad som (inte) hänt tjänar en hacka på uren. Men bäst mår nog Johan Edholms litet enfaldige Ramiro som till slut blir den som får omkull den trånande Concepcion. En snabbis i sista minuten innan urmakaren kommer hem.
Urmakeriet är givetvis fullt av dångande och enerverande tickande klockor och själva intrigen utspelar sig på en snurrande urtavla där rollerna sakta glider mot och förbi varandra Under operans avslutning – vid den sista kvintetten – kommer f.ö. scenarbetare in och river scenografin.
I ”Barnet och spökerierna” (1925) slår naturen tillbaka mot vandalen. Den handlar om en elak, närmast sadistisk, gosse som bara vill äta tårta, men som skiter i sin läxa, plågar sin ekorre, slår sönder sitt rum och är allmänt odräglig. Så går verkligheten över i en skräckfylld mardröm, saker och möbler får liv medan djur och växter hämnas på gossens grymma illdåd.
När det illasinnade barnet (Linda Tuvås) mognat och i mötet med en annan verklighet än den ljusa dagens rannsakar han sig själv och ångrar sig. Då, men först då, sig kan modern (Kristina Martling) ge förlåtelse och avlösning.
En mängd snabba roll- och klädbyten drar föreställningen framåt i hastigt tempo. Några av rollerna fastnar i minnet t.ex. Henriikka Gröndahl som en söndersliten bilderboks prinsessa som i skön duett med en flöjt blir en av operans höjdpunkter. Vad som saknas i pojkens rum är leksaker – sådant som skulle kunna utveckla honom och ge fantasin utlopp. Kanske inte så underligt att han blivit sådan som han är.
När så hovkapellets och operakörens insatser under Jaques Delacôtes ledning också är utan tadel blir det en underhållande kväll på Operan.