När Stockholms stadsteaters ger sig på att spela Michael Frayns fars ”Rampfeber” blir det riktigt underhållande. Det handlar om en skådespelargrupp som skall spela en fars och hur allt som då kan gå fel gör det. Det är en lysande rad av misslyckanden där skådespelarna desperat försöker att göra sitt jobb medan deras privatliv är det verkliga hotet mot hela uppsättningen.
I första akten får publiken följa en kaotisk generalrepetition kvällen före premiären av en ganska dålig fars där dörrar skall öppnas och stängas exakt vid rätt sorti eller entré för att det skall bli roligt, men replikerna sitter inte, tekniken illfänas och regissören (Peder Falk) har det inte lätt med skådisar som inte kommer ihåg vad de skall ha med sig in på och ut från scenen. Här har alla skådespelarna dessutom sina egna namn för att göra det ännu roligare. Farsen de skall spela verkar handla om en fastighetsmäklare som tar med en villig ”väninna” till ett hus som skall säljas samtidigt som de skatteflyktande ägarna kommer hem. Extra råddigt blir det när hemhjälpen (en lysande komisk Pia Johansson) bara har tänkt sig en stilla kväll med sardiner och TV-tittande! Det blir problem i pjäsen, men skådespelartruppen har egna problem med intriger, sprit och hemliga kärleksaffärer som gärna avslöjas av Iwa Boman som verkar veta allt om alla, dessutom kan Ulf Eklund inte se blod utan att svimma. Det är klart att inspicienten och scenmästaren (Marie Richardson och Tomas Bolme) hellre vill göra något annat.
I andra akten vrids scenen så vi får se scenens baksida när pjäsen spelas efter någon vecka på turné. Ensemblen har kommit till Örebro och inget verkar fungera. I tredje akten skall turnén avslutas, men då har förvecklingarna gått totalt över styr och föreställningen kollapsar inför en häpen publik, som tror att det som händer på scenen hör till.
”Rampfeber” är en fars om att spela fars, en metafars, om man så vill. Det är dessutom en rätt elak bild av skådespelarna som korkade (Richard Forsgren), alkoholiserade (Lars Lind), hämndgiriga och en och annan slampig bimbo (Maria Salomaa). Fast egentligen är det fyra tallrikar med sardiner som har huvudrollen!
På Stockholms stadsteater verkar alla på scenen gilla att parodiera sitt yrke medan de är i full gång att skådespela. Överspelet är tjockt liksom det hämningslösa spelet på publiken.
Det är mycket underhållande.