|
|
| Staffan Valdemar Holm
och Bente Lykke Möller
iscensätter världens undergång |
Scen: Operan
Opera: Götterdämmerung/Ragnarök
Musik och text: Richard Wagner
Regi: Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym: Bente Lykke Möller
Ljus: Torben Lendorph
Dirigent: Gregor Bühl
Sångare: Lars Cleveman, Gabriel Suovanen, Hans-Peter König, Ketil Hugaas, Katarina Dalayman, Lena Nordin, Helene Ranada, Helene Ranada, Marianne Eklöf, Annalena Persson, Karin Ingebäck, Susann Végh, Karin Lovelius
Dansare i filmavsnitt: Hervor Sjöstrand, Kristin Kåge, Elisabeth Crispin
Hovkapellet
Operakören
Spelas t.o.m. 8 mars 2008. Speltid ca 5 tim. 40 min.
Scen: Folkoperan
|
|
BEfter fyra år har nu Wagners mäktiga Nibelungens ring på operan i Stockholm nått den fjärde och avslutande delen ”Götterdämmerung” (Ragnarök) i Staffan Valdemar Holms och Bente Lykke Möllers iscensättning. Medan svart rök bolmar ur skorstenarna i ett förött industrilandskap spinner de tre nornorna livets tråd och spår världens undergång. Det är sent på jorden, världsträdet har dött och gudarna har staplat dess ved runt gudaborgen Valhall. Människorna är övergivna när världen står inför sitt slut.
Rhendöttrarna, som misslyckades med att vakta Rhenguldet i Ringens första del återkommer här. De simmar lika förstrött som alltid omkring i Rhen i elegant bröstsim i vida krinoliner medan de ömkar sig för förlusten av guldet. Nu handlar det om hjälten med härskarringen Siegfried, överguden Wotans sonson, som älskar exvalkyrian Brünnhilde, men som luras att svika sin älskade när han förklädd till friaren Gunther för bort henne och själv lockas av Gutrune. Operan utvecklas till ett triangeldrama där Brünnhilde och Gutrune blir rivaler om Siegfried. Här trängs otrohet, svek och bitterhet hos alla älskande och undergången rycker närmare. Brünnhilde tappar aldrig sin tro på Siegfrieds kärlek, även om det är nära när sveken och otroheten blir alltför provocerande. Till sist vänder hon katastrofen till pånyttfödelse när hon ger ringen tillbaka till ursprunget i floden Rhen.
I ”Ragnarök” återkommer de musikaliska ledmotiven från de andra operorna i Ringen flera gånger och flätar samman Wagners storverk till en enhet. Starka scenpersonligheter gör dramat levande: Katarina Dalaymans innerliga Brünnhilde låter sin vidunderliga röst glöda av kraft och lyrisk säkerhet. Lars Cleveman, som i all hast ersatte den sjuke Pär Lindskog som Siegfried, gjorde en bra insats som en ganska naiv och rätt opålitlig hjälte och älskare.
Hans-Peter König gör Hagen till operans egentliga huvudfigur. Han försöker med alla medel komma åt Rhendöttrarnas fördömda härskarring, som han tycker sig ha arvsrätt till eftersom det var hans far, Alberich, som stal guldet och smidde ringen, som han sedan förbannade när gudarna lurade av honom guldet. Hagen planerar att mörda Siegfried för att komma över ringen och få absolut makt över världen. Till Hagens inte helt normala familj hör de handikappade halvsyskonen Gunther och Gutrune som sjungs av Gabriel Suovanen och Lena Nordin. Gabriel Suovanen ger en svag och vacklande Gunther en närmast rörande tafflig osäkerhet. Han hatar och fruktar Siegfried och åtrår Brünnhilde som han inte kan få. Inte ens en exvalkyria kan låta sig lägras av en ynkrygg. Världen går under när Hagen stöter sitt spjut i Siegfrieds rygg och Brünnhilde tänder Siegfrieds dödsbål vid Rhen. Då brinner också Valhall och en ny tid randas när gudarnas är förbi.
Regissören Staffan Valdemar Holms tolkning av ”Ragnarök” är inte alldeles kristallklar, men den är stark, spännande och lockande. En opera som måste ses, de dryga fem timmarna flyger förbi i oavbrutet skön musik och strålande rollprestationer.
|
| |
Sthig
Jonasson |
| |
|
| |
|
