När Anton Tjechov som 20-åring skrev sin första stora pjäs blev resultatet ”Platonov” , en komedi med en omöjlig intrig och ett tjugotal roller. Det är en krånglig och komplicerad historia som i ursprungsversionen skulle ta mer är sju timmar att spela. I Magnus Florins och Karl Dunér s bearbetning för Dramatens stora scen är den bara tre och en halv timme, det kan tyckas långt, men tempot är högt och ensemblens spelglädje smittar av sig på publiken.
”Platonov” är en föreställning om kärleken och livet som spelas mer som ett folklustspel med tragiskt slut än som en komedi eller fars. Den utspelas under ett dygn med maskerad på generalsänkan Anna Vojnisevas gods. Anna är egentligen bankrutt och fordringsägarna samlas för att bevaka sina intressen och grannarna samlas för att ohejdat snylta på Annas gästfrihet. Festen är våt och håller på långt in på morgonen.
Maskeradens centralfigur är byskolläraren Platonov med stora, men oklara, ambitioner. Han vill glida fram genom livet, men på den ryska landsbygden finns det inte så mycket att glida på. K vinnor faller likt käglorna på scenens kägelbana för honom, men vad som gör unga, vackra kvinnorna så till sig i trosorna för denna avsigkomne man är sannerligen inte lätt att förstå. Om det inte är så att alla är uttråkade av det händelselösa livet på landet.
Till Dramatenuppsättningen har regissören Karl Dunér och dramaturgen Magnus Florin valt att förtäta dialogen, i stället för att plocka bort några av birollerna, som inte direkt bidrar till handlingen utan göra bara pjäsen omständlig och biintrigerna blir nära nog obegripliga.
Peder Freiijs spatiösa scenografi består av stora halvor av kägelklot, som bildar runda kullar som ibland blir halkiga spelplatser. I fondens cyberspace vinglar ibland två vita streck och mellan dem far en ljus fläck, som stundom liknar en fjäril, stundom en mun och stundom bara en ljus fläck. Över scenen sträcker sig en kägelbana i trä, bred som en brygga, där kloten då och då rullar för att slumpmässigt slå ner några käglor.
Michael Nyqvist gör en stark tolkning av en sorglös Platonov som utan vidare eftertanke vecklar in sig i relationer med fyra olika kvinnor – samtidigt. Kvinnorna dominerar annars föreställningen, där är Platonovs nyblivna hustru Sasja (Nina Fex) som verkar hålla till godo med att dela honom med alldeles för många andra kvinnor. Bland dem generalsänkan, Anna, som närmast påtänd, eller i varje fall tänd, förgäves jagar Platonov. Anna är genialt skickligt spelad av Lena Endre och tillsammans med Nyqvist föreställningens stora behållning. Marie Richardsons Sofja d en av Platonovs kvinnor som mest tror på hans vilja att lämna den lantliga overksamheten för att göra något stort av sitt liv – och hon skall få honom att utföra stordåd. Hennes besvikelse är utlevande. Johan Holmberg är utmärkt som hennes bedragne äkta man och svårt anfäktad av att vara bedragen.
Gustaf Skarsgård gestaltar den unge läkaren som väl inte botar så många. Han är mer intresserad av att låna pengar än att bota sjuka, det finns förresten inga riktigt sjuka att bota, de flesta verkar bara ha baksmälla.
I sista akten kört ett litet modelltåg runt som en påminnelse om alla de resor som framtida personer i Tjechovs pjäser aldrig kommer sig för med att göra.
”Platonov” är mer underhållning än ryskt landsortsvemod. Men det är stort och mycket sevärt.