Den ohemult starka och rika Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump har varit i stort oförändrad sedan hon 1945 först flyttade in i Villa Villekulla tillsammans med apan ”Herr Nilsson” och sin prickiga häst ”Lilla Gubben”. Nu kommer Stockholms stadsteater med en moderniserad ”Pippi Långstrump – världens starkaste” där regissören Jonna Nordenskiöld har förtätat och fördjupat historierna om Astrid Lindgens ostyriga flicka. Här utmanar Pippi på allvar samhällets normer, men hon älskas av grannbarnen Tommy och Annika. I sin ensamhet på kvällen har Pippi en sorgsen längtan efter sin pappa, Efraim, som plaskar omkring i någonstans i Söderhavet och hon berättar om dagens händelser för sin mamma, som är en ängel.
Rakel Wärmländer spelar huvudrollen Pippi litet nedtonad men precis så förundrad över borgerlighetens diskreta charm, att hennes brott mot sociala och pedagogiska konventioner blir fullständigt naturliga. Kontrasten är närmast övertydlig mellan Pippi och Tommys och Annikas mer behärskade, disciplinerade framtoning, formade som de är av småstadens konformism. Shebly Niavarani och Polly Kisch gör barnen som fascinerade dras in i Pippis strålkrets. Tommys och Annikas förundrade föräldrar spelas väl av Peder Falk och Malin Arvidsson och den hotfulla socialtanten Prussiluskan görs till ett reellt hot mot Pippis frihet av Kajsa Reingardt. Den förundrade ”skolfröken” (Pontus Eklund) som får Pippi till entusiastisk men egensinnig elev har egentligen inget med handlingen att göra. Den ursprungligen tjocka pappa Efraim blir i Lindy Larssons tappning en smärt hunk med tvättbrädesmage. Någon sådan har inte Prussiluskan mött förut och hon charmas.
Herr Nilsson som görs av mimartisten Nina Åkerlund verkar trivas ganska väl i Pippis skugga, men har ändå blivit en självständig rollgestalt liksom också Lilla gubben (Christian Hillborg). Noterbart är att de klantiga poliserna Kling och Klang liksom småtjuvarna Dunder-Karlsson och Blom helt har försvunnit ur handlingen.
Efter det att Pippi överdrivit sitt bordsskick på en middag hemma hos Tommy och Annika tappar föräldrarna omdömet och gör gemensam sak med Prusselluskan och läraren för att försöka ta in Pippi på barnhem. Hon kan omöjligt bo kvar i sitt hus med endast Herr Nilsson och Lilla Gubben. Hon passar bara inte in i den samhällsnormen.
När Pippis frihet och självständighet hotas av kravallutrustade poliser räddas hon av att pappa Efraim dyker upp med sitt skepp Hoppetossa för att ta henne till Söderhavet där han blivit kung på Kurrekurreduttön. Pippi lockas av att bli kurrekurreduttprinsessa och att leva ett glatt och fredligt liv med sin pappa och Herr Nilsson. Tommy och Annika inser att deras liv inte blir detsamma utan Pippi och sörjer. När Pippi också inser att hennes liv blir annorlunda utan Tommy och Annika stannar hon kvar i sin villa. Pappa Efraim nöjer sig med Prusselluskan som färdkamrat.
Karin Wegsjös scenografi och kostymer är ordentligt uppdaterade. Pippi kommer in på scenen i gummistövlar, med dödskalledekoration, och med en ful mössa över det röda håret. Även Villa Villekulla har blivit restaurerad med en rutschbana mellan övervåningen och köket och en ruskigt litet sagolik färg, där inne har Pippi samlat några turistsouvenirer från sina omfattande resor på de sju haven. Musiken av Georg Riedel, Jan Johansson och Joel Sahlin har kvar det välbekanta Pippi-soundet, men med en vemodigare grundton.
Pippi är charmig, snäll, men inte helt ofarlig Pippi. Här finns djup och eftertanke mitt i allt det lössläppta och barntillvända. Stockholms stadsteaters version av ”Pippi Långstrump – världens starkaste” är sevärd föreställning för barn och vuxna. t hela tiden.