När man redan i Operans trapphall ser en lång rutschbana förstår man att ” Pippi Långstrump” som balett som skall bli något alldeles extra. Mycket riktigt, Pippi tar omedelbart kommandot, h on smyger in i salongen med sin kappsäck och snor taktpinnen från Anders Eljas och slår in Hovkapellet i den geniala ”Här kommer Pippi Långstrump” av Jan Johansson. Sedan flyttar den ohemult starka och rika Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter in i en fallfärdig Villa Villekulla tillsammans med apan ”Herr Nilsson” och en prickig häst ”Lilla Gubben”.
Pär Isberg och Gunilla Roempke har förtätat historierna om Pippi till en rad anekdoter som inte bara rusar förbi utan får stanna upp och utveckla några välkända teman i Pippiböckerna.
Första akten ägnas åt livet i den lilla småstaden där alla tanter är förnäma och de flesta män bär portfölj. De förtryts och utmanas när Pippi struntar i allt som heter gott uppförande: hon klättrar på taket, kastar pannkakor, hänger i taklampor och stökar effektivt till de fina tanternas kaffekalas och skolans abc-lektion. Men hon älskas av grannbarnen Tommy och Annika. I andra akten har Pippi, Tommy och Annika avrest med skeppet Hoppetossa till Söderhavet där de upplever en skönt svävande undervattensbalett av krabbor, sjöstjärnor och maneter. Så når skeppet Kurrekurreduttön där den försvunne pappan härskar Efraim över kurrekurredutterna som lever ett glatt och fredligt liv och d är aporna åker palmbladskateboard . När b arnen tröttnar på det rätt enahanda lata livet tar de Hoppetossa och seglar hem igen.
Anna Valev dansar huvudrollen med njutningsfylld humor och låter sin Pippi vara precis så förundrad över borgerlighetens diskreta charm, att hennes brott mot sociala och pedagogiska konventioner blir fullständigt naturliga. Hos Valev finns också en stilla längtan efter fadern Efraim och duetterna mellan far (Andrey Leonovitch) och dotter utgör balettens självklara känslosamma centrum, särskilt i den första eleganta pas de deuxen då Efraim i Pippis dröm stiger ut ur en tavla. Dessutom plockar Valev och Leonovitch hem en rad komiska poänger i sitt samdansande.
Kontrasten är tydlig mellan Anna Valevs Pippis rätt yviga dans och Tommys och Annikas (Florent Bouyat och Nathalie Perriraz) mer behärskade, disciplinerade som de är av småstadens konformism.
Bortsett från Tommy och Annikas föräldrar har stadsborna mest komiska roller i sina fruktlösa försök att föra Pippi ”rätt”. Det gäller myndighetspersonen Prusseluskan (Katariina Laitakari) och den snipiga skolfröken (Karin Forslind) lika väl som de klantiga poliserna Kling och Klang (Nikolaus Fotiadis och Olof Westring). De jagar Pippi förgäves liksom småtjuvarna Dunder-Karlsson och Blom (Hans Nilsson och Christian Rambe) lika förgäves jagar Pippis guldpengar.
Herr Nilsson (Ruyta Takedomi) har det inte lätt, men verkar trivas ganska väl i Pippis skugga och har också blivit en självständig rollgestalt.
Både Bo-Ruben Hedwalls scenografi och Ann-Mari Anttilas kostymer känns som hämtade direkt från böckerna och det får publiken att omedelbart känna igen sig.
”Pippi Långstrump” riktar in sig på en ny publik med en rolig föreställning, som visserligen inte är något förnyande av balettformen, även om streetdance blandas med klassisk tåspetsdans både på land och i vatten till ny musik skriven av Georg Riedel och Stefan Nilsson, men även de välbekanta Pippimelodierna finns med.
Som helhet är det en charmig, snäll och ofarlig Pippi som inte är särskilt provocerande för dagens dokusåpatillvanda publik och det finns inte ett uns av politisk korrekthet i ”Pippi Långstrump”. Skurkarna är skurkar och infödingarna är infödingar.
T rots de dryga två timmarna ”Pippi Långstrump” varar går inte koncentrationen förlorad ens för de yngsta operabesökarna och underhållande är det hela tiden.