På våren 1958 kom Edith Giovanna Gassion till Stockholm. Hon var mer känd som Edit Piaf och hon skulle uppträda på Berns, som då var den ledande kabaretscenen i Sverige. Då hade Rickard Wolff för första gången barnvakt, när hans föräldrar gick på Berns för ett se och höra Piaf. En liten berättelse om hur två öden snuddar vid varandra. Wolff berättar historien i sin föreställning ”Chanson Suicide” där han samlat 13 av Edith Piafs många visor.
Men redan efter tre dagar blev Piaf sjuk, avbröt sitt engagemang och chartrade ett plan hem till Paris där hennes äventyrliga och vidlyftiga liv fortsatte. Piaf avled den 10 oktober 1963, endast 47 år gammal, nerbruten av sprit, droger och för många flyktiga kärlekar. Kärleken och karriären gick ofta hand i hand och var varandras förutsättningar. Men hennes fantastiska röst övergav henne inte och hon var under alla år Frankrikes stora stjärna med succéer runt om i världen.
” Chanson Suicide” är både en berättelse om Piaf och om Wolff själv. Han berättar hur han i nedre tonåren i Karlstad lyssnade på Piaf och hur han på sin första utlandsresa ensam kom till Paris och besökte det lilla och rätt skruttiga Piaf-museet. Parallellt berättar han också om Edith Piaf som föds i Paris 1915 och hennes liv i framgång och nederlag. Wolff väjer inte för de bittra och svåra sidorna av henne, och han gör det i en avspänd och innerlig vardagston och ett språk som inte andas någon falsk sentimentalitet.
Han berättar och sjunger på ett rätt avslappnat och vänligt sätt. Två av de mest kända piafvisorna, ”Mi Lord” och ”No, je ne regret rien” framför hon själv på skiva och som liten docka i bländande strålkastarljus. Båda visorna kom sent i hennes karriär och utgör på sätt och vis hennes musikaliska testamente och de ligger alltför nära Piaf för att någon annan skall kunna sjunga dem utan att det blir patetiskt och fel.
Wolf griper tag i publiken med en enorm scennärvaro och han ger en känsla av att han gillar både att stå på scenen och sjunga Piafs visor och oss som publik.
Wolff kommenterar lätt ironiskt den mytologisering som skett av Piaf och som hon själv verksamt bidrog till: Piaf sade ofta att hon var född på gatan, och Wolff visar upp en skylt från det hus på Rue de Belleville i Paris där historien berättar att Edith skulle ha blivit född ute på trappan. Och med ett enkelt konstaterande att så var det inte slänger Wolff den i en soptunna, likt en annan Sverker Olofsson. I soptunnan hamnar f.ö. litat av varje av rekvisitan, bl.a. ett ungdomsfoto av Wolff själv i en tröja och ett par jeans han själv sytt i syslöjden.
Det handlar inte om någon utstuderad pose, utan om Wolffs kärlek till en stor artist. Och den förmedlar han till publiken så att det känns i hjärterötterna.