Henrik Ibsens existentiella idédrama ”Peer Gynt” handlar om människans livsuppgift och hennes krav på allt eller intet. Peer Gynt, son till en suput som själv växer upp till en ligist och fyllo som hellre drömmer om äventyr och rikedom än sliter på gården som hans far söp ner till grunden. För honom handlar det om att inte fastna i en livsstil eller slå sig till ro. Peer är en parallell till Faust – alltid på väg någon annan stans. Fullständigt egoistiskt ljuger, fantiserar och förför han för att finna sin egen väg genom livet. Han är en modern människa i den meningen att han ”är sig själv nog”.
När Peer bryter sig loss både från den kvinna som älskar honom och från sina rötter sker det lätt och utan samvetsbetänkligheter. Han tar lätt på att förmögenheter kommer och går och att lyckan växlar. Han är sig själv nog – och gillar det. Vare sig han är skrupelfri affärsman som säljer vapen till den han tror vinner, eller är new-ageprofet med megalomani. Men till slut jagar Knappstöparen Peer för att stöpa om honom till en annan sorts människa – kanske inte till en bättre, men till en sannare.
På Stockholms stadsteater har regissören Lars Rudolfsson tagit fasta på fantasten Peer i sin makalösa och spänningsfyllda uppsättning av ”Peer Gynt”. För Rudolfsson är Peer en individualist, en särling som inte passar in i något kollektiv. Redan i pjäsens första replik naglar mor Åse fast Peers karaktär med ”Peer, du ljuger!” När de kommer inrusande på den öde scenen under en väldig raserad kupol – som en symbol för insidan av Peers huvud och tanke.
Vad säger oss ”Peer Gynt” idag?
Det är lätt att övertolka berättelsen och se den som ett mysteriespel, eller som bitter samhällskritik med udden riktad mot det självförnöjda och politiskt korrekta samhället.
Huvudrollen som Peer Gynt är ett skickligt genomfört kraftprov av Dan Ekborg som står på scenen nästan oavbrutet i dryga fyra timmar. Ekborg gör Peer med avklarnad säkerhet som blandar det allvarsamma med komik och ironi. Sonja Hejdeman spelar Peers mor, Åse, med värme och kraft. Hennes syn på sonen pendlar mellan avståndstagande och ömsinthet som aldrig slår över i sentimentalitet. De är av samma skrot och korn. Mor Åse klandrar och älskar sin son, men hon frågar sig aldrig om inte hon också har en skuld i hans stora ego.
Ann-Sofie Rase gör ett ömt och litet tillbakadraget porträtt av Peers älskade Solvejg som inte förmår följa honom i hans liv. Hennes liv är ett annat – mer stillsamt i en ögonskenlig frihet från egoism. Solvejg representerar bara en annan sorts egoism, som inte är lika lätt igenkännlig och som därför kanske förväxlas med oegennyttan.
Pjäsens övriga roller glider förbi utan att fördjupas. Men det är varken skådespelarnas eller regissörens fel. Grunden är att pjäsen i sig själv inte ger utrymme för något annat än typer – vare sig det är slagsmålssugna bondpojkar, välbeväpnade bergatroll eller Peers suspekta affärsbekanta. Undantagen är Anitra (Sanna Krepper) som utan en sekunds eftertanke snor åt sig vad hon kan komma över. Också hennes credo är: ”Var dig själv – nog.” Där lyser också Dovregubben (Lars Hansson) som en listig och elak förespråkare för den självsyn som präglar pjäsen: ”Var dig själv – nog” och Lars Lind som den vänligt förstående byrå¬kraten Knappstöparen.
Vad vill oss ”Peer Gynt” idag? Kanske att världen inte är tillräcklig.
Det här är en mycket stark och sevärd ”Peer Gynt”. det.