Henrik Ibsens idédrama Peer Gynt handlar om människans livsuppgift och hennes krav på allt eller intet. Peer Gynt är en drömmare som fullständigt egoistiskt ljuger, fantiserar och förför för att finna sin egen väg genom livet. Han är en modern människa i den meningen att han ”är sig själv nog”. När han bryter sig loss både från den kvinna som älskar honom och från sina rötter sker det lätt och utan betänkligheter.
John Neumeier har i sin makalösa och märkligt lättillgängliga balett ”Peer Gynt” tagit fasta på Ibsens starka kärlekshistoria mellan Peer och Solveig. Handlingen sträcker sig från norsk fjällvärld till Hollywood och åter.
Vad säger oss ”Peer Gynt” idag?
Det är lätt att övertolka berättelsen och se den som ett mysteriespel, eller som bitter samhällskritik med udden riktad mot det självförnöjda och politiskt korrekta samhället. John Neumeier har tagit fasta på det psykologiskt kluvna hos Peer Gynt och låtit olika sidor av hans personlighet växa ut åt olika håll. Resultatet har blivit en balett med inslag av både mysteriespel och samhällssatir, men med en tydlig individualistisk tendens. Peer är en särling som inte passar in någonstans. Det är lätt att förstå varför Neumeier låter Citizen Kanes ”Rosebud” finnas med här som Peers röda kärra. Två starka individualister som delar på en symbol.
”Peer Gynt” balanserar på en knivsudd där det tragiska blandas med en uppsjö infall och komik, men fokus blir aldrig suddigt. Peer är sig själv nog – och han gillar det.
Huvudrollen som Peer Gynt är ett skickligt genomfört kraftprov av Sebastian Michanek. Karin Forslind dansar hans mor Åse med klarhet och kraft. Hon blir en statisk motvikt till den rastlöse Peer. Hans älskade Solveig, påverkar egentligen Peers liv i liten grad. Nathalie Nordquist gör ändå ett starkt porträtt av Solveig som inte förmår följa honom i hans liv. Hennes liv är ett annat – mer stillsamt och stagnerat. Solveig som får representera Peers kvinnliga sida har kärlek, trohet och renhet – en ögonskenlig frihet från egoism. Eller om det bara är en annan sorts egoism, som inte är lika lätt igenkännlig. Den stora, men dalande, stjärnan Anitra dansas av Nicole Rhodes. Utan en sekunds eftertanke snor Anitra åt sig vad hon kommer över. Även för henne är temat: ”Var dig själv – nog.”
Balettens övriga roller glider förbi utan att fördjupas, trots att de dansas utomordentligt skickligt. Mest imponerar föreställningen med de stora ensemblerna som ger en täthet och styrka åt ”Peer Gynt” och gör föreställningen minnesvärd.
Till den förtätade spänningen i ”Peer Gynt” bidrar Jürgen Roses minimalistiska scenografi och Björn Nilssons ljussättning. Alfred Schnittkes musik skiljer sig markant från Edvard Griegs välkända Peer-Gynt-musik. Schnittke låter musikens karaktär skifta med scenerna från den yttersta minimalism till stompig kabaretmusik för att komma till fulländning i epilogens andlösa adagio.
Operans nypremiär av ”Peer Gynt” har blivit Kungliga Balettens konstnärliga fullträf