Richard Wagners sista opera "Parsifal", som hade urpremiär i Bayreuth 1882, spelas nu i en spännande okonventionell uppsättning på GöteborgsOperan.
"Parsifal" utspelas i Spanien under medeltiden då gralriddarna vaktar två heliga reliker: lansen som den romerske soldaten stack i Jesu sida och den kalk (gral) som Jesu drack ur då nattvarden instiftades och som fångade upp hans blod vid korset. Riddarna leds av den sårade gralkungen Amfortas som blivit berövad lansen av den avfallne gralriddaren Klingsor. Såret kan endast läkas om det vidrörs av lansen och den kan endast återvinnas av den renhjärtade Parsifals medkänsla och ståndaktighet mot Klingsors frestelser. Gestalterna i "Parsifal" är inte levande människor utan snarare delar av ett komplicerat symbolnät.
Wagners mäktiga musikdrama har genom åren fått många skilda tolkningar och det finns mycket att utforska också i den här uppsättningen. Här finns alla de religiösa symboler som Wagner laddade in i sin opera, men regissören Yannis Houvardas har tonat ned det religiösa motivet. I stället centreras handlingen kring Parsifals inre resa och utveckling mot sanning och ljus. En tolkning som rimmar väl med operans musikaliska teman: kärlek, andlighet och vacker sensualism, men också med iskall ondska och ett djupt själsligt mörker.
I första akten söker Amfortas lindring för sitt sår vid riddarnas badhus. Dit kommer också den märkliga Kundry med helande balsam och örter. Hon pendlar mellan gralriddarnas värld och Klingsors skenvärld. När Amfortas skall genomföra den heliga ceremonin och avtäcka gral skjuts de höga grå väggarna inåt och templet, där rum och tid blir ett, öppnas för riddarnas gudstjänst. Gral är inte ett kärl eller annat föremål utan den lidande Amfortas sår. Han kämpar emot kravet på att gralen ska avtäckas, innan han till slut reser sig med blodet flödande ur såret i hans sida.
Andra akten utspelas i Klingsors artificiella värld med illusioner, skuggor, spegelbilder, avfallna riddare och undersköna "blomsterflickor" som bjuder ut sig. Hit kommer Parsifal för att återerövra lansen genom att stå emot världens frestelse.
Sista akten utspelas en långfredag många år senare vid graltemplet där de fysiskt och psykiskt knäckta riddarna lever i armod. Parsifal återvänder med lansen och står som en helgjuten människa och kan överta kungarollen efter Amfortas som, helad av lansens beröring, kan avlida med frid i sin själ.
Överlag är såginsatserna mycket goda. Anna-Lena Persson ger intensitet med djup strålkraft åt Kundry, som är en av operalitteraturens mest fascinerande och komplexa gestalter. Jan Kyhle ger Parsifal en medvetenhet om sin uppgift som går över i självklarhet. Kyhle har både glans och fyllig kraft som allteftersom handlingen fortskrider blir tydligare och allt vackrare.
Mats Persson gör Amfortas med starkt och plågsamt utspel som kulminerar i hans krampaktiga försök att avtäcka gralen. Mats Almgren som gralriddaren Gurnemanz har en mörk mild klang i sin röst som ger lyftning åt hela gestalten.
Riktigt bra är också Krister St. Hill som den elegant koreograferade magikern Klingsor - sinnebilden för ondskan och den egoistiska maktlystnaden. Klingsors första entré är närmast som en trollkarl på någon obskyr varieté, men elegansen krackelerar i den rena ondskan när han visar sin makt.
Med en rad suggestiva scenlösningar lägger GöteborgsOperans uppsättning av "Parsifal" en ny och spännande tolkning till Wagners sammansmältning av kristen och buddhistisk tankevärld med forngermansk mytologi.