När operasäsongen åter tar fart efter nyår inleder Operan med nypremiären av Mozarts Trollflöjten. Det är en nästan helt ny rollbesättning sedan den här uppsättningens premiär år 2000, men den är fortfarande som en musikal: en sång- och dansman iförd grön frack och silverfärgad hög hatt, en flygande dam och dito herre (i själva verket de unga älskande tu), en ilsksint morsa, romantiska vedermödor, magiska ögonblick och skön musik.
Så här är det: Prins Tamino som kommit vilse skräms från vettet av en stor orm, men räddas av tre hovdamer hos Nattens drottning. Han möter också drottningens fågelleverantör Papageno som inte är så nogräknad med sanningen.
Nattens drottnings dotter, Pamina, har blivit bortförd av översteprästen Sarastro och när Tamino får se ett porträtt av Pamina blir han blixtförälskad. Han ger sig ut på en räddningsexpedition tillsammans med den betydligt mindre entusiastiske Papageno, som dock här ser en chans att själv finna sig en fru.
Det visar sig att Pamina också genast blir förälskad i Tamino och att Sarastro är en vis och ädel präst i spetsen för en grupp lika ädla bröder. För att bli delaktig i brödraskapets visdom och för att få sin älskade Pamina måste Tamino genomgå tre prövningar. Papageno å sin sida struntar i alla besvärliga prov och får i alla fall sin Papagena.
Även om både Carl Unander Scharin (Tamino) och Karin Ingebäck (Pamina) ger liv åt sina roller med klara och sköna röster, så är det Ola Eliassons Papageno som äger showen från de första till de sista dansstegen. Hos Eliasson finns skådespelande som bygger på timing och välrepeterad improvisation och en säkerhet i sången som håller samman föreställningen och ger den stadga.
Carl Unander Scharin ger Tamino en intensiv lyster och Karin Ingebäck gör Pamina till en troskyldig ung flicka som litar litet för mycket på sin mor. I duetten mellan Pamina och Papageno i första akten – när hon får reda på att prinsen är på väg – når känslosvängningarna närmast subtila höjder.
Nattens drottning är väl knappast någon favoritroll för sopraner – två arior är allt hon har – men Marianne Hellgren Staykov har en vacker sopran och eldigt temperament som matchar den illröda peruken. Nattens drottning hatar Sarastro och vill ge igen för gammal ost vilket märks i hennes hämndaria i andra akten (den som kallas ”Helvetets vrede”) som Hellgren Staykov gör alldeles lysande . Även om Nattens drottning har god hjälp av sina tre välsjungande hovdamer ( Elin Carlsson, Susann Vegh och Katarina Giotas) så kan man förstå om hon känner sig en smula uppgiven när den ende hon får tag i för att ”rädda” dottern är en hjälte som svimmar vid anblicken av en orm. Stor visserligen, men ändå.
I den här ”Trollflöjten” står de enskilda människorna i centrum medan kampen mellan gott och ont blir i det närmaste ointressant eftersom Lennart Forséns Sarastro och hans gäng av frimurarebröder inte är så skräckinjagande sedan de presenterats i omklädningsrummet innan de fått på sig sina mässkrudar. Mer drag är det då i Niklas Björling Rygert Monostatos som alltid tycks vara förbannad (ursäkta) och alltid ruva på illdåd som han genomför med osviklig ineffektivitet.
Scenografin har sina poänger. Det skall nog föreställa en egyptisk gravkammare där sångarna ränner ut och in genom olika dörrar och öppningar. Redan i ouvertyren anar man vad som är på väg när ridån går upp och ensemblem står uppradad och tittar ut över publiken. En fint som har sin parallell i sista akten när Tamino till slut får skåda ljuset. Då öppnas scenrummet och vi i publiken tittar in i ensemblens omklädningsrum och avsminkningen, innan tre grönfrackade och höghattade gossar kommer indansande som bevis på att Papagenos och Papagenas äktenskapliga lycka är fullständig.
Jo, så här efteråt kan man också fundera litet över vad för slags fåglar Papageno egentligen fångar åt Nattens drottning. Det är litet av hallick över Ola Eliasson s Papageno och inte så litet av bordellmamma över Marianne Hellgren Staykov som Nattens drottning.