Efter sjukdom och förseningar kom så äntligen ”Påklädaren” upp på Stockholms stadsteaters stora scen med Sven Wollter och Johan Rabaeus i huvudrollerna. Det är en pjäs om hur vänskap och lojalitet mals ner i en allt dominerande kärlek till teatern.
Handlingen utspelas på engelska landsbygden under andra världskriget där ett kringresande teatersällskap försöker spela Shakespeare medan sirenerna tjuter och tyska bomber faller. Nu skall man spela ”Kung Lear” med teaterdirektören och truppens stora stjärna Sir John i huvudrollen. Men han är inte i någon bra form, h an har brutit samman, lagts in på sjukhus och kvällens föreställning måste kanske ställas in. Det har i varje fall inte skett på sexton år, dvs. så länge som hans påklädare Norman varit med. Det är Norman som håller Sir John på fötter, ser till att kvällens föreställning blir av och som håller rätt på kläder, repliker och vilken pjäs som skall spelas.
Ronald Harwoods pjäs ”Påklädaren” är en bitterljuv kärleksförklaring till teatern och till de människor som drar Thespiskärran kväll efter kväll.
Det här är en föreställning som inbjuder till stjärnspel och naturligtvis tar Wollter och Rabaeus tillvara den chansen.
Rabaeus gör Norman till en mångbottnad figur som vet sin plats i bakgrunden och man anar ödsligheten bakom ironierna och det subtila minspelet. Norman är precis lika oersättlig för Sir John som hans publik är, men Sir John uppfattar inte, eller låtsas inte om, sitt beroende av Norman. Den litet bittre, aggressive och servile Norman är navet som pjäsen rör sig kring.
Egentligen är Norman rätt jobbig, inte bara för att han alltid har fickpluntan till hands, utan också för att han alltid har ett ordstäv av tvivelaktigt slag till hands och lika regelbundet har han, eller har haft, en vän som råkat ut för samma sak som Sir John. Och Sir John har överseende eller irriteras. Men Normans kärlek till Sir John är större än vad jobbet kräver.
Sven Wollter gör Sir John sjuk, ömklig och självupptagen, men också storslagen när han närmast ser det som en personlig förolämpning när flyglarmet tjuter och i sitt förakt mot de nazistiska barbarerna avbryter han inte föreställningen. Sir John kan inte längre skilja sitt liv från alla de shakespearekungar han spelat under åren. Allt flyter samman för honom – roller, repliker och livet.
Det är lysande, men bakom de två stora rollerna är det ganska tunt.
Visserligen är både Marika Lindström som Sir Johns resignerade hustru Lady Mary och Sonja Hejdeman som den osentimentlt praktiska inspicienten Madge övertygande och skickligt spelade och stundtals får de ett eget liv i den store Sir Johns skugga, men de blir aldrig riktigt intressanta. Detsamma gäller den unga Irene (Sara Lindh) som tror på en framtid vid teatern och Joakim Gräns medan Jonas Falk låter sin tilltufsade och åldrade skådespelare leva ut som den inte särskilt rolige clownen i ”Kung Lear”.
”Påklädaren” lyser av den skådespelarkonst som bara två mästare kan genomföra. Det blir underhållande, spirituell och tankeväckande teater som man önskar fler skulle få uppleva. Men stundtals blir tempot segare och skärpan i spelet litet avtrubbad och pjäsens egna brister känns tydligare. Pjäsen är en ganska tunn melodram med god plats för Wollters och Rabaeus praktfulla spel, som gör den sevärd.