På Östgötateatern möts August Strindberg och Mikael Wiehe.
Till Strindbergs kammarspel ”Oväder” från 1907 har regissören Claes Lundberg kopplat sexton sånger av Mikael Wiehe. Det är ett intressant, men inte helt lyckat, försök att bygga om Strindbergs rätt handlingslösa och sega pjäs till en sorts musikteater.
Pjäsen handlar om den frånskilde åldrade Herrn, en figur som är lätt att övertolka som Strindbergs alter ego. Han lever ett tillbakadraget liv och samtalar om vardagens bekymmer med Brodern och med husets konditor Starck.
Herrns stilla liv förändras av att exfrun, Gerda, just flyttat in i huset med deras dotter och den nye sluskige mannen som driver en klubb av tvivelaktigt slag i våningen. Han överger snart Gerda för att rymma med konditorns artonåriga dotter, Agnes. Hon visar sig dock vilja ha mer än en tredjeklassbiljett bort från sitt enahanda liv.
Willy Boholm gör en utmärkt Herrn som distanserar sig i ett försök att göra sig osårbar genom att inte dela med sig av sina känslor. Efter det havererade äktenskapet med Gerda menar han att vänskap är bättre än kärlek. Men då det kommer till handling måste han vända sig till Brodern för att få hjälp. Richard Carlsohn med sin lätt arroganta spelstil lägger en vass dimension till Broderns karaktär och trovärdighet som gör honom om inte sympatisk så i varje fall levande.
Christian Zell gör en stark tolkning av konditor Starck, som mer bekymrar sig om frukt och bär än om människor. Han håller sina känslor inför dotterns rymningsförsök ifrån sig. Liselott Lindeborg spelar Gerda och ger rollen all den beräkning och osäkerhet hon känner inför den oundvikliga konfrontationen med Herrn och inför det nederlag hon upplever när den nye mannen övergivit henne för en yngre kvinna.
Övriga roller blir bara antydda, det gäller Herrns unga släkting och hushållerska, Louise (Nina Norblad), som verkar återhållen och spänd medan Frida Modén Treichl gör det bästa möjliga av rollskissen Agnes.
Strindbergs handling beledsagas av Wiehes litet enahanda och lätt sentimentala musik, men både Boholm och Carlsohn lyckas göra mer av sångerna än bara illustrationer. Lyckade är också de tillfällen då hela ensemblen visar upp sångförmåga parad med Mattias Carlssons diskreta koreografi och eleganta handdanser.
Den minimalistiskt effektiva scenografien av Lars-Erik Lindén visar en genomlyst husfasad med buspråk och svävande fönsterbågar. På gatuplanet finns också nergången till en konditorns källare, några gatlyktor och en bänk. Så vrider sig scenen och visar upp Herrns vardagsrum med bord, soffa och piedestal med ett foto av Gerda och dottern.
Det är en mycket kompetent uppsättning, men något oväder bryter aldrig ut, varken ute eller i Herrns liv. Så när lykttändaren i slutscenen tänder höstens första gasljus är den kris som aldrig blivit av förbi och någon utveckling har inte skett utan allt blir vid det vanliga still samma ordningen.
Problemet är varken skådespelarprestationerna som är utmärkta eller W iehes låtar som passar bra in i handlingen. Det är snarare bristen på tempo och pjäsens längd som i kombination med otydlighet i meningen med att idag spela ”Oväder” som gör föreställningen litet tunn.