Makt är sexigt, men farligt – inte minst på operascenen.
Moren Otello är befälhavare över de venetianska styrkorna på Cypern. Hans värld störtar samman när han misstänker sin hustru Desdemona för att vara otrogen med Cassio, löjtnant vid livvakten. Men alla vi i salongen vet att Desdemona inte har någon affär med löjtnanten, det hela är en konspiration iscensatt av Jago. Svartsjukan finns med som grund i Stockholmsoperans starka nypremiär av den moderniserade uppsättningen från 1998 av Verdis opera ”Otello”, men det finns också något annat, obehagligare och inte lika lätt att identifiera. I Jagos personliga hat mot den svarte Otello finns avundsjuka förstärkt med en rasistisk ton.
Den här uppsättningen utspelar sig i de moderna krigens slagskugga under 1900-talet. Scenografin har litet av ”Kanonerna på Navarone” över sig. Ett kononrör är riktat rakt ut i salongen, mitt i ruinerna av ett antikt tempel står en kulspruta bakom ett värn av sandsäckar och staplar av ammunitionslådor, soldaterna är modernt utrustade stormtrupper. På fältsjukhuset dör de sårade från den senaste striden. I Otellos arbetsrum är väggarna nerklottrade med meddelanden från alla de arméer och ockupanter som dragit fram över ön.
Otello är en svag befälhavare som har nära till det våld han utövar i sitt yrke och krigets kaos har satt outplånliga spår i hans psyke. Han blir ett lätt byte för Jagos spel. Redan i första akten märks Otellos labila sinnesstämning och han viftar obehärskat med en pistol. Jago lugnar honom med några Prozak, innan han låter sitt spel ta fart. Jago är stark och tydlig och det är lätt för honom att undergräva befälhavarens auktoritet. För Otello är Desdemona snarare en vacker statuspryl än älskad hustru. Från Otellos sida finns ingen glöd i äktenskapet och han drivs visserligen av svartsjuka, men ännu mer av hämnas den skymt han tror sig utsatt för. Här avslöjas ”hederns krav” som mordlystnad.
Lars Cleveman sjunger Otello sminkad och kostymerad som en ung Haile Selassie. Han låter Otellos svartsjuka brinna i arian ”Gud, sänd mig prövningar…”, medan första aktens kärleksduett mellan Otello och Desdemona är märkligt sval. Clevemans litet tillbakadragna spel blir överflyglat av Johan Edholm Jago. Hos Edholms finns inget romantiskt demoniserande av Jagos ondska. Den är enbart banal, trivial och övertygande. Den här Jago är inte bara ond, han är också likgiltig för andras lidande. Hans empati är noll, han är en dödens organisatör och byråkrat oåtkomlig i mörka glasögon och oklanderlig uniform.
Sara Olssons Desdemona, är ohjälpligt fångad i ett spel hon inte förstår, men i sin äkta kärlek till Otello går hon oanfrätt genom intrigens vidrigheter. Olson har en bäriga sopran som får föreställningen att vibrera med sista aktens känslomättade ballad ”Videvisa”.
En viktig roll i dramat spelar Cassio, den som ofrivilligt lägger grunden till Otellos avundsjuka och hat, han sjungs övertygande av Magnus Kyhle. Katarina Nilsson som Emilia – Desdemonas förtrogna väninna och Jagos genomskådande hustru – gör en utmärkt dramatisk rolltolkning kopplad till en sångligt hög kvalitet. Till föreställningens styrka bidrar i högsta grad dirigenten Christian Badea som skärper till Hovkapellets tolkning av Verdis musik utöver vad man trodde vara möjligt.
Ä ven om Operans uppsättning pekar rakt in i vår tid med hela handen, så är det i alla fall Verdis och Boitos ”Otello” som spelas. Det är operans egen inneboende kraft som driver handlingen framåt mot den slutliga katastrofen. Det är sångarnas styrka som håller samman föreställningen och ger den liv när scenografin – i fjärde akten, ungefär – slutar vara intressant och alltmer känns som påklistrad och en onödig modernitet.