Christoph Willibald Glucks barockopera från 1762 ”Orphée” blir i koreografen Mats Eks uppsättning på Operan en historia om en gammal mans sorg efter den unga hustrun Eurydice och hans ångest inför åldrandet. Mytens Orfeus är den gudomlige sångaren som räddar sin älskade Eurydice från dödsriket. Han beveker underjordens furier med sin lyra och lyckas också hämta tillbaka sin älskade till livet. Men han förlorar henne igen när han, i sin kärlek, inte förmår att lyda gudarnas uppmaning att han inte får vända sig om och se på sin älskade innan de nått tillbaka till jorden. I Glucks opera blir slutet dock lyckligt när Amor intervenerar och Eurydice återuppstår.
I Eks uppsättning blir Orfeus besök i dödsriket en inre drömresa där Hades är ett ångestångande inferno befolkat av deformerade halvklädda ondsinta gubbar, men i Elysium, där Euridice finns, är det vitskimrande, fridfullt och nästan litet översinnligt jungfruligt.
Så vaknar Orpheus upp hemma i sin fåtölj ur sin dröm. Han slår upp tidningen likt en annan professor Higgins som väntar på sina tofflor. Det lyckliga slutet väger lika lätt som de ballonger som stilla svävar över scenen tills dess Orfeus själv möter döden.
Orfeus i Anne Sofie von Otters gestalt är en tunnhårigt ful gubbe som fastnat i sorgen och saknaden efter sin älskade Eurydice. Gripande och vackert sjunger hon ut sin ensamhet och sin längtan efter Euridices kärlek. von Otter gör en lysande rolltolkning med smärtan som tema. Marie Arnet som Eurudice är stark och engagerande. Hennes skönhet är densamma som när hon avled medan Orfeus har åldrats, men hennes kärlek är evigt lika stark. Marianne Hellgren Staykovs Amor bärs in på scenen hårt lindad som en mumie. Amors makt är begränsad, men han kan visa vägen ner i dödsriket. Sångligt ger Hellgren Staykovs glasklara sopran ännu en dimension till den här uppsättningen.
I koreografen Mats Eks ”Orphée” tillåts inte dansen konkurrera ut musiken som Gluck laddat med dramatik. Här flätas musik, dans, sång, ord och bild samman till en hårt sammanhållen enhet där Marie-Louise Ekmans scenografi förstärker upplevelsen.
Stockholmsoperan har länge negligerat barockoperan, men visar nu eftertryckligt dess konstnärliga styrka . Operans uppsättning av ”Orphée” är ett allkonstverk i ordets bästa mening.