När Alban Bergs opera Wozzeck betraktas idag som ett av operalitteraturens mästerverk, rent av som den kanske bästa som skrivits under 1900-talet, men så var det inte vid uruppförandet i Berlin 1925 då den närmast behandlades som en sjaskig tragedi. Dessutom är den atonala musik som då gav både publik och kritiker skavsår i öronen idag etablerad och inte särskilt främmande eller svår för oss. Detta även om verket kan beskrivas som en hårt systematiserad opera, organiserad in i minsta detalj med intrikata orkestersatser och plastiska sångstämmor som hela tiden pendlar mellan sång, sångtal och talsång.
I Operans nya uppsättning har regissören Götz Friedrich tolkat Wozzeck på ett sätt som ansluter till den svartsyn som vi bär med oss som en omistlig del av vårt kulturarv. Det är som Wozzeck var en förlängning av Strindbergs ”Ett drömspel” på Stockholms stadsteater eller den obarmhärtiga ”Spöksonaten” som nu går på Dramaten i Ingmar Bergmans regi.
Handlingen kretsar kring Johann Franz Wozzeck, en lydig och hunsad malaj och kalfaktor åt en kapten i en tysk garnisonsstad, och hans eländiga liv tillsammans med den något vidlyftiga, men älskade Marie som han har en son tillsammans med.
Alban Berg själv menade att det viktiga inte är vad som händer Wozzeck och hans Marie på scenen utan deras psykologiska utvecklingen. Men det hjälps inte, intresset dras ohjälpligt till själva handlingen där vi möter utslagna människor i en andlig och materiell misär som är så stor att moral är en dyrbar lyx som man inte har råd att hålla sig med.
”Vi arma människor” står det präntat som grafitti på ridån och redan i första scenen är Wozzecks tid utmätt. På en bår ligger en huvudlös manskropp och Wozzeck tittar ett tag på kroppen, som kunde vara de obducerade resterna av honom själv, innan han oberörd rullar ut den och drar in kaptenens privata rakstol.
”Långsamt, långsamt” förmanar kaptenen som skräms och förvirras av alla hastiga rörelser, men då är Wozzeck redan på språng till nästa uppdrag – som laboratorieråtta åt en läkare som i vetenskapens namn utför meningslösa experiment på Wozzeck. Samtidigt som regementets tamburmajor tar sig an den inte ovilliga Marie och sedan skryter och skroderar över sin erövring.
Wozzecks redan tidigare labila sinnestillstånd slår över i galenskap och leder till den slutliga katastrofen – den som läkaren förutser, men som han är alltför intresserad av att studera för att vilja förhindra.
Efter flera års frivillig exil från stockholmsoperan återkom Carl Johan Falkman härom året i stor stil i Sven-David Sandströms och Katarina Frostensons opera ”Staden”, här gör han en ännu storartad paradroll som den psykotiske Wozzeck. Han speglar en förvirrad människas hela uppgivenhet, förtvivlan och totala vilsenheten i tillvaron.
Den klangrika sopranen Katarina Dalayman visar upp ett stort skådespelarregister som Marie – från ängslig mor till fnaskande slampa medan Lennart Stregård som tamburmajoren ger den fjantige, uppblåst korkade officeren ett obehagligt ansikte. Han visar sin överlägsenhet, både i rang och i kraft, genom att först lägra Wozzecks kvinna och sedan klå upp honom.
Ulrik Qvale blir närmast sublim som den hypokondriske kaptenen och Sten Wahlund gestaltar läkaren som en halvgalen vetenskapsman i det militärindustriella komplexet som enbart betraktar Wozzeck som ett marsvin.
Föreställningens problem är att scenografin trivialiserar och tunnar ut operan genom att den förslummade stadsmiljö där Wozzeck och Marie lever blir litet banal.
Men strunt i det när sångarna gör så lysande insatser och när hovkapellet under Leif Segerstams ledning ger en allvarligt skön tolkning av tredje aktens mellanspel. När Wozzeck dräpt Marie och sedan själv drunknar i den förgiftade dammen återspeglar musiken en katharsis som ger verket en mäktig resning.