Det stockholmska operasällskapet Opera Vox firar sitt 10-årsjubileum med två italienska enaktare som spelas på Boulevardteatern. Det är dels Puccinis enda komiska opera ”Gianni Schicchi” dels Ruggiero Leoncavallos ”Pajazzo” den tragiska historien om ett teatersällskaps kollaps. Det är t vå föreställningar i trimmat format, man har transformerat ner de båda verken vilket utöver att man frilägger deras konstruktion också gett möjlighet till nya tolkningshorisonter.
Regissören Märit Bergvall låter fiffigt de två verken gå in i varandra med en ramhandling förlagd till medeltid med Döden i form av en liten vitsminkad tant som en litet ironisk åskådare.
Första akten ägnas åt ”Gianni Schicchi” där handlingen går upp mot vilken modern fars som helst: Året är 1347 och den mycket rike Buoso Donati i Florens har avlidit. Men det vet bara de snikna släktingarna som fruktar att han testamenterat sin förmögenhet till ett kloster. När farhågorna besannats kallar de på den ökände skojaren Gianni Schicchi för att få hjälp. Sedan han nogsamt informerat släkten om de fruktansvärda straff som väntar den som förfalskar ett testamente tar han den dödes plats i sängen och kallar på en notarie och dikterar ett nytt testamente. Det blir inte alls som släkten väntar sig. Gianni testamenterar nämligen det värdefullaste till sig själv. Släkten gormar, men kan inget göra.
Lars Bergwiks är en bullrande och frodig Gianni som i andra akten själv intar åskådarplats för att bli underhållen av ett resande teatersällskap där teaterdirektören Canio krossas av sin svartsjuka. Canios hustru Nedda, också skådis, älskar en annan och vid kvällens föreställning tappar Canio greppet om vad som är spel och vad som är verklighet. Det slutar med ett brutalt knivmord allt medan publiken inte förstår allvaret utan hänförd applåderar.
Märit Bergwall gör en skicklig omkastning genom att göra Neddas älskade till en kvinna, Silvia. Det är lyckat, men kanske litet väl skruvat när Nedda dels skall vara gravid, dels ha ihop det med Silvia. Det blev utsökt vackert när kärleksduetten balanserade mellan två kvinnoröster: Anna Hannings (Nedda) och Magdalena Hedmans (Silvia). Bra var också Bengt Nordfors som den ursinnige och våldsamme Canios.
Opera Vox bjuder här på två av operalitteraturens mest välkända arior: Laurettas bön i ”Gianni Schicchi” "O mio babbino caro" (”Älskade lilla pappsen”) och Canios tragiska ”Ridi, Pagliaccio” (”Skratta, Pajazzo”). Dirigenten Joakim Unander gör ett fantastiskt arbete med den lilla sextetten som får plats på scenen. Han lyfter fram det väsentliga i stämmorna och får musiken att ljuda pa ssionerat. I Boulevardteaterns lilla salong är artisterna nära och den svenska texten går fram mycket tydligt, även om rimmen ibland är betänkligt mycket nöd-.
Opera Vox har lyckats koppla samman ensemblemixen av proffs och amatörer till en se- och hörvärd helhet.