Operans uppsättning av Pjotr Tjajkovskijs mästerverk ”Eugen Onegin” är en traditionell föreställning med ett spännande genombrott för sopranen Maria Fontosh.
Operan inleds en dag på ett ryskt gods där Larina lever med sina två döttrar, Olga och den sjuttonåriga Tatjana, när Olgas fästman, poeten Lenskij, kommer på visit tillsammans med sin vän Eugen Onegin. Den tillbakadragna och intellektuellaTatjana blir för första gången i sitt liv förälskad – blixtförälskad. Hon skriver ett glödande kärleksbrev till Onegin, men han avvisar henne arrogant. Sedan Onegin obetänksamt flörtat med den färgstarka och inte ovilliga Olga blir han utmanad på duell av Lenskij. Onegin vägrar att skjuta och Lenskij vänder pistolen mot sig själv.
Onegin flyr ut i världen och när han efter sex år återkommer hamnar han på en fest i Petersburg hos furst Gremin. Där möter han åter Tatjana som utvecklats till en vacker ung kvinna och som dessvärre gift med den åldrande furst Gremin. Onegin inser att han älskar Tatjana och ber henne att följa honom, hon vägrar och lämnar Onegin i otröstlig förtvivlan.
Det är precis så melankoliskt som man kan begära av en rysk opera.
Maria Fontosh visar att hon är en sopran av hög klass och gör en alldeles självlysande Tatjana på ett sätt som motsvarar alla högt ställda förväntningar. Natten när Tatjana skriver sitt kärleksbrev till Onegin är en av operalitteraturens mest skälvande scener som Maria Fontosh tar tillvara och visar den unga kvinnans all inneboende uppdämda längtan och lidelse. Att väggarna i Tatjanas fågelholk till flickrum är tapetserade med texter ur den franska romanen ”Farliga förbindelser” lägger ännu en dimension till just brevscenen.
Karl-Magnus Fredriksson som Eugen Onegin håller sina känslor kanske litet väl stramt och verkar närmast förvånad när kärleken till slut drabbar honom. Samtidigt som han förmår att ge en krypande obehagskänsla inför Onegins överstora ego och arrogans när han avfärdar tonåringens kärleksdröm. Lysande är sista scenens avsked och uppgörelse mellan Onegin och Tatjana när Onegin återupprepar den sång som Tatjana sjunger i brevskrivarscenen. Jonas Degerfeldt gör ett bra porträtt av den svårt överspände poeten Lenskij som inte verkar tas på allvar – varken av hans fästmö Olga eller av vännen Onegin. Den dramatiska duellen förlorar dock i skärpa när Lenskij skjuter sig själv, eftersom historiens romantiska utveckling bygger på att det är just Onegin som skjuter honom.
Övriga roller i kvinnokollektivet bidrar att lyfta upp ”Eugen Onegin” till operans bästa föreställning under våren. Det gäller Larisa Kostyuk som Olga, Marianne Eklöf som modern Larina som drömmer om en svunnen lycklig tid och Ingrid Tobiasson som den robusta och frenetiskt gurkskivande amman Filipjevna.
Regissören Dmitri Bertman från Helikonteatern i Moskva har gett denna poetiska opera en överraskande livfullhet och aggressivitet som förstärks av ljussättaren Franck Evins och scenografen Hartmut Schörghofers arbete. Schörghofers scenografi antyder godsets trädgård med svarta fågelholkar på långa störar på ett brant sluttande scengolv. L ägg så till att dirigenten Alexander Lazarev får Hovkapellet att låta som om Tjajkovskijs lyriska musik var deras ständiga ledstjärna.
Den som missar ”Eugen Onegin” på Operan går miste om en totalteaterupplevelse.