När Fjodor Dostojevskijs roman ”Onda andar”, från 1872, spelas på Klarasecenen dramatiserad och regisserad av norrmannen Ole Anders Tandberg känner vi igen mycket av dagens elände. Pjäsen är ett spel både om den reella makten och om makten som beroendeframkallande drog. Här råder ett kaos av uppror, kärlekstörst och allmän leda vid sakernas tillstånd – som ändå inte är dåligt. Om Gud lever eller är död är detsamma.
Dramat utspelas i ett ölsjapp från förra sekelskiftet i en anonym rysk provinsstad där alla känner alla och alla också känner allas hemligheter. Spelet kretsar mellan det absolut goda och det absolut onda som representeras av de två manliga huvudpersonerna: Nikolaj Stavrogin en vacker, karismatisk och idealistisk figur som vill gott, men resultatet av hans handlingar blir ont och Pjotr Verchovjenskij en politisk revolutionär och manipulatör med oklara motiv. Han är en terrorist som håller samman sin cell av unga nihilister och liberala frihetstänkare med skräck och misstänksamhet, angiveri och hot. Han utövar en brutal ”micro macro terror for freedom”. Hans blinda tro på ett högre mål med absoluta värden leder till besinningslöst våld som skall skapa en ny ideal värld där lyckan blir evig och total.
Nikolaj är lika ansvarslös som Pjotr är samvetslös. Nikolaj plågas av sin olyckliga impuls att gifta sig med en missbildad motbjudande tiggerska, syster till en avskedad och försupen officer av lägre rang. Men Nikolaj älskar och åtrår generalsdottern Ljizaveta.
Simon Norrthon som Nikolaj är en man som viljelöst, men mycket medvetet, låter sig användas av olika krafter medan han söker bekräftelse på sig själv. Mot, eller med, honom står Leif Andrées kraftfulle intrigör Pjotr som medvetet och njutningsfullt släpper loss sin vilja att härska. Njutningsfullt frossar han i mat, sprit och mordiska intriger och låter lik kanta den revolutionära vägen. På samma sätt som dagens självmordsbombare alltid tycks åberopa ett högre väsen för att med kallt blod ta livet av människor.
Av uppsättningens övriga sexton roller minns man Verchovjenskij senior (Lars Edström) som en bekväm man som utan vidare säljer sin själ. Han får se sonen Pjotr och dennes sammansvurna utarma och kompromettera hans idealistiska tankegods genom att låta terrorn skörda både skyldiga och oskyldiga. Nikolajs mor, Varvara, spelas drottninglikt av Marika Lindström. Hos Lindström blir Varvara en kvinna med en hård vilja under en kylig skönhet som delar ut order och gåvor med suverän och rationell distans. Joakim Gräns spelar Kirillov, en ingenjör som vill övervinna sin existentiella dödsskräck genom att ta sitt liv. Den ombytliga Ljizaveta (Sanna Krepper) som spelar på sin erotiska dragningskraft låter livet bara pågå.
Den här föreställningen av ”Onda andar” känns, trots sin längd, aldrig lång därför att skådespelarna är så medvetna om pjäsens olika nivåer och därför att Tandberg ibland låter det tidsmässigt linjära berättandet brytas upp med flera parallella handlingar som spelas samtidigt på ställen i krogen.
”Onda andar” är en viktig uppsättning för vår förståelse av världen av idag.