Man skall vara försiktig med att jävlas med gamla, fula kärringar. Det fick en ung och vacker prins erfara när kärringen, som var en häxa, förvandlade honom till ett vederstyggligt odjur. Och alla i hans slott förvandlades också. Det enda som kan rädda dem är att en kvinna blir kär i prinsen – trots att han har utseendet mot sig.
Sådan är grundintrigen i Göta Lejons musikal ”Skönheten och odjuret” . Det handlar om den vackra Belle som läser böcker och bor i en liten byhåla. Hon är måttligt förtjust i uppvaktningen av den självgode Gaston, som hon lätt genomskådar. När hennes far råkar i knipa i slottet hos ”Odjuret” ställer hon ädelmodigt upp och sätter sig som frivillig fånge på slottet. Snart nog vaknar ömma känslor mellan Belle och Odjuret och kärlek uppstår.
Charlotte Perrelli lyckas göra den unga vackra Belle till en nästan naturlig roll. Hon klarar den stora förälskelsesången i andra akten med rutinerad elegans, att hon också lyckas låta naturlig i talscenerna förstärker känslan av att hon kan bli något stort i musikalsammanhang. Den magnifike Fred Johansson som Odjuret har mäktig röst och stor scenrutin, men hans mask inger mer förundran än förfäran och skräck. Nå, det är nu ingen roll med de små, fina, nyanserna och Johanson bullrar och ryter mycket innan kärleken slår till.
Det är birollerna som ger föreställningen en särskild lätt charm. Där finns Linus Wahlgren som den ständigt lika leende självcentrerade friaren Gaston, som på allvar verkar tro att alla tjejer med automatik faller för honom. Med en gigantisk hockeyfrilla och oblygt buskisspel får Wahlgren välförtjänt jubel. På slottet finns också en bordspendyl ( Per Eggers) som mekaniskt levererar urkuliga skämt om klockor och den gymnastiskt viga ljusstaken Lumiere ( Ola Forssmed), för att inte tala om den bastanta byrån (Tua Åberg) med snabb och ledig koloratur, som den operasångerska hon nu är. Fiffig är också Vicki Benkerts tekanna som beskäftigt föreslår te när någon konflikt är hotande nära.
De stora ensemblenumren är smart genomförda. Särskilt första aktens middagsbjudning, då alla är maträtter som dansar med varandra, är en av föreställningen höjdpunkter. Någon gång känns första akten litet onödigt utdraget och trögflytande, men i andra akten är det ren musikalnjutning. Mer besvärande är att det känns som om den innerliga känslan i romansen mellan Belle och Odjuret försvinner i läcker s cenografi och eleganta kostymer.
Ursprunget till ”Skönheten och odjuret” går tillbaka till den grekiska mytologin som på 1700- talet användes i en fransk samling sedelärande berättelser som filmatiserades av Jean Cocteau, 1946. Det är den filmen som Disneys tecknade film från 1991 i sin tur bygger på. Och den ligger till grund för musikalen med samma handling och samma musik.
På Göta Lejon har ”Skönheten och odjuret” blivit en vänlig saga med bra sånger, bra huvudroller och bra biroller i en slösande lyxig underhållning. Föreställningen rekommenderas från sju år och det med rätta. Här finns något för alla åldrar.