Stockholms stadsteater fortsätter sin satsning på Lars Noréns dramatik. Efter att ha spelat två nyskrivna pjäser ur ”Terminalserien” har nu turen kommit till de pjäser som kom att bli Noréns genombrott som dramatiker: ”Natten är dagens mor” (1982) och ”Kaos är granne med Gud” (1983).
Båda pjäserna skildrar med plågsam saklighet en familjs upplösning. I ”Natten…” är Martin ägare till ett sunkigt och konkursmässigt hotell i en avkrok av Sydsverige. Han är också en självömkande alkoholist som försöker spela rollen som familjens överhuvud. Han gömmer sina flaskor på de mest utstuderade ställen – inne i radion, i mjölkpaket och i kristallkronan, som är det enda som återstår av hustrun Elins arv. Efter 25 år som gifta är de bundna till varandra i ett förhållande som ingen förmår bryta upp från. Sönerna David, 16 år, har författardrömmar och Georg som är tio år äldre är en i grunden osäker översittare som är cyniskt aggressiv mot alla.
I ”Kaos…” har det gått ett antal år, kanske tio, kanske fem. Hotellet är ännu mer nergånget och familjen i princip krossad. Modern är dödssjuk i cancer, Martin är ännu värre alkoholiserad, David är en psykotisk bög och intagen på mentalsjukhus, medan Georg är på väg att göra kriminell karriär. Men han är den ende som håller sig uppe.
För att det inte skall bli en evighetslång kväll med familjeelände har regissören Tobias Theorell strukit ner de två pjäserna ganska ordentligt – ändå är speltiden dryga 4 ½ timme och bägge akterna hinner dessutom att tyngas av några omotiverade och onödigt utdragna sång- och dansnummer.
Magdalena Åbergs minimalistiska, närmast torftiga, scenografi och sparsamma rekvisita är precis var pjäserna behöver för att ytterligare markera den öken familjen skapat. Här finns inga likheter med vare sig landsortshotell eller hem. Fyra vikväggar som öppnas och flyttas förvandlar scenrummet till nya delar av huset. Väggarna sluter sig och stänger in familjen i en alltmer ångestskapande miljö utan tillstymmelse till småborgerlig hemtrevnad. Här finns bara fyra människors rädslor och panik.
Rollerna lever i en gråzon där den existentiella tomheten är avgrundsdjup. Sven Ahlström som David – möjligen Noréns alter ego – visar upp en provokativ förtvivlan som ömsom är hatiskt stum ömsom lika hatiskt ordrik, han är en vandrande tonårspsykos med hopplösa identifikationsproblem. Fredrik Gunnarsson gör Georg med en fruktansvärd återhållen vrede och hotfull aggressivitet och ibland en obestämd empati, som han inte vill kännas vid.
I ”Natten…” ger Katarina Ewerlöf modern Elin med en förvånande energi och ett överseende som utmärker många alkoholisthustrur, samtidigt som hon närmast framstår som blondlockigt överelegant i plisserad klänning. I ”Kaos…” är hon bara en fasansfull snörvlande cancerpatient som väntar på att dö. Niklas Falk gör en imponerande tolkning av alkoholistfadern med förnekanden och manipulationer. Här visas periodarens självbedrägeri upp i all sin sjaskighet och han är fast i sitt missbruk hur många avgiftningar och terapier han än tvingas till.
Här finns ingen räddning – alla går under.