Alfred Nobel (1833–96) har gått till historien som industriman, entreprenör och donator. Hans donation Nobelpriset har under årens lopp genom skicklig förvaltning och idog marknadsföring bidragit till Sveriges internationella ryktbarhet. Det är då kanske inte så konstigt att d e som var ansvariga för Nobels testamente, bl.a. Nathan Söderblom, drabbades av svår moralisk panik när de läste Nobels första och enda dramatiska försök – ”Nemesis”. De lät bränna så många exemplar av pjäsen de kom över: världen skulle inte minnas Nobel för ett drama som innehåller våld, tortyr, sexuell besatthet, hämnd och religiös fanatism. Pjäsen trycktes i Paris alldeles före Nobels död 1896 och kom inte ut i handeln, därför kunde större delen av upplagan makuleras, men några enstaka exemplar blev kvar och återfanns långt senare. Länge ansågs ”Nemesis” dessutom ha så stora dramaturgiska brister att den var ospelbar, men nu har dramat äntligen få sin urpremiär på Strindbergs Intima teater. Premiären skedde passande nog den 10 december.
Pjäsen, som fått namn efter den grekiska hämndgudinnan, ”Nemesis” , utspelas i Rom på 1590-talet och är en ruskig och blodig historia om incest och fadermord. Huvudpersonen är den unga Beatrice som mördar sin far som hämnd för att han sexuellt utnyttjat henne, men också för att han dödat två av hennes bröder.
Pjäsens människor försvarar alla sina handlingar genom att hänfört hänvisa till Gud – eller Satan. Egentligen är Satan en ganska lågmäld och sympatisk figur som beundrar Gud för hans skapelse. När Satan talar om världen skulle det kunna vara hämtat från någon nutida fundamentalistisk skrift om Intelligent Design. Regissören Richard Turpin spelar själv dubbelrollen som Satan och den sadistiske fadern, Cenci, som blir en bild av den rena ondskan och ren lystnad.
Beatrice spelas med stort, dramatiskt och moget utspel av teatereleven Sara Isaksson. Jakob Höglund gör en jungfru Maria av avsevärd längd och med föga av madonnans vanliga mildhet över sig, tvärtom: hon är bitter, sur och har en brutal lösning på Beatrices hämndlystnad. Richard Forsgren har en tacksam roll som d en självgode filo sofen och prästen Guerra som förvandlar Jesu plågor till egen masochistisk njutning.
I flera roller tar komiken över från tragedin: Jan Ärfström är utmärkt som Beatrices torterade bror Bernardo som lägger ett parodiskt självömkande filter över plågorna medan torteraren Andrea (Ulf Drakenberg) är en narr som alltid går maktens ärenden och som alltid har ett eller annat tortyrinstrument redo.
Dramats spelas upp på en vridscen där scenografen Sören Brunes har placerat ett torn av stålrör och plasthandskar som, genom att vridas runt bildar slutna eller öppna rum. På sidorna finns laboratorier där munkar och trollpackor sitter med bubblande och kluckande kemiska experiment. På scenen finns också en boxboll i form av Alfred Nobels ansikte, som Beatrice avreagerar sig på när fadern är för svår.
Man kan fundera över vad Nobel själv skulle anse om den här uppsättningen. Men varken fantasifull regi eller scenografiska fiffigheter kan inte dölja det faktum att ”Nemesis” är en ojämn moralitet med långa och själfullt högtravande repliker. Det är m elodramatiskt så det förslår. Man skall nog vara glad över att Nobelpriset i litteratur som skall utdelas till verk i ”idealisk anda” inte har ”Nemesis” som mall.