Skådespelaren Jonas Karlssons debutpjäs ”Nattpromenad ” utspelas under en natt, i en hall. En man (Johan Rehborg) står med packad väska, på väg ut. H ans sambo (Eva Röse) har vaknat och med dunkla aningar kommer hon ut och hejdar honom i dörren. Under en minut står de alldeles tysta och bara ser på varandra. Som om det är för första gången.
När han och hon börjar tala med och till varandra går orden bara förbi. Det är som om de inte träffade eller fastnade. Ingen av dem lyssnar fast de lyssnar och förstår inte fast de så gärna vill förstå. Det är mycket skickligt och gripande. Röse och Rehborg har ett tätt och intensivt spel, utan att rösterna höjs.
Han vet inte vart han är på väg, bara ut. Det är fullständigt irrelevant om han bara skall ut på en nattpromenad runt kvarteret, eller posta ett brev, eller lämna henne och barnen för alltid. De har varit sammanboende, eller gifta, flera år och har två barn, ändå verkar de inte känna varandra särskilt väl. Det är kanske därför de så omsorgsfullt pratar sönder sitt förhållande. Det är som om själva språket hindrar dem från att nå varandra. Han vill förstå sig själv, vad hon vill är mer oklart, kanske bara inte lämnad ensam.
”Nattpromenad” är ett relationsspel där olika förhållningssätt till lögn och sanning prövas. De befinner sig denna natt i en otydlig zon mellan verklighet och fantasi, eller om det är önskedrömmar som får dem att ljuga: Han om att ha varit otrogen och hon om träffar med en annan man som hon gör saker med – går på museer, konserter, eller bara fikar.
Eva Röse ger med små, mycket små, gester och ansiktsuttryck skärpa och en levande människa som kommit efter i samlivet. Inför risken att bli lämnad tvingar hon honom att formulera sin tvekan och sin ångest inför en osäker verklighet. Johan Rehborgs man vet inte vad han vill, men han vill. Han återkommer ofta till att de är ”fria människor”, men de är inte mer ”fria” än någon rollfigur ur en pjäs av August Strindberg. De är hårt bundna av konventioner och roller. Det märks när ett av barnen börjar gråta. Genast faller de in i sina vardagliga föräldraroller: hon går in till barnet och han ut i köket och värmer välling.
Pjäsen utspelas i realtid, deras samtal tar halvannan timme – så lång är föreställningen. Dramaturgiskt är pjäsen uppbyggd med flera toppar omgivna av litet lugnare perioder och scenografin låter publiken se vad som finns bakom vävtapeten i hallen. Lägg därtill Emma Buchts säkra regi som ger en naturlig rytm åt föreställningen så har Stockholms stadsteater en pjäs som man inte bör missa.
Den gode skådespelaren Jonas Karlsson visar med ”Nattpromenad” en ny och lovande sida av sin talang.