Så är de äntligen åter på GöteborgsOperan – den bisarre professor Henry Higgins, Eliza Doolittle, som säljer egenhändigt tillverkade blommor av kapsyler och pralinpapper och hennes late far, den strejkande sopåkaren Alfred Dolittle. Allt är med: professorns tofflor, Elizas otydliga vokaler på göteborgska, Alfred Doolittles besvär med moralen och giftermålet.
Det handlar alltså om fonetikprofessorn Henry Higgins som dels har en något förvriden självbild dels faktiskt är skicklig i fonetikens konst. Han slår vad med kollegan överste Pickering om att han kan göra den smarta, men obildade Eliza Doolittle till en vältalande kvinna som kan lura vem som helst att hon tillhör societeten. Man kan både skratta åt Higgins och ömka honom.
Redan från första scenen – där Higgins möter och förolämpar sin blivande elev – dominerar Fredrik Lycke spelet. Både som sångare och som skådespelare är han obetalbar, särskilt när han låter sin koleriska ilska explodera. Han är en tävlingsmänniska som verkligen vill vinna vadet, men frågan är om han någonsin förstår att han blivit kär i Eliza.
Anders Beckman spelar en lätt ironisk överste Pickering. Han rör sig med en stel värdighet som kände han sig en aning obekväm och oklädd utan sin uniform. Erik Gullbransson är magnifik som levnadskonstnären och sopåkaren Alfred Doolittle. Han har både kroppsform och utstrålning som passar för rollen. Hans motto är: ”Med lite flyt badar man i bärs.” En av föreställningens spektakulära höjdpunkter är Doolittles svensexa med sången ”Jag hinner nog till kyrkan sen” där Gullbransson assisterad av ensemblen och sina tröga kompisar Jamie (Jesper M Sjöberg) och Harry (Alexander Larsson) dansar och sjunger så han till slut totalt utslagen forslas bort i skottkärra.
Elizas svagt begåvade friare Freddy spelas av musikalrutinerade Niklas Andersson som med stor säkerhet och goda röstresurser ger paradnumret ”Så nära mig nu” en närmast existetiell prägel. Också de två kvinnor som stöttar Eliza när det krisar till sig: Higgins hushållerska fru Pearce (Catherine Hansson) och hans mor (Jessica Zandén) gör små miniporträtt av empati som inte alltid är förlåtande. Särskilt Catherine Hansson är mycket amper när hon blir upprörd – vilket sker då och då.
Föreställningens centrum är Thérèse Andersson i rollen som Eliza. Hennes utstrålning och scennärvaro är tillräckligt stark för att störa Fredrik Lyckes fähund till professor, särskilt när hon fått nog av hans dressyr. Problemet kan vara att Eliza inte blir den vackra och läckra svan som pjäsen kräver, men hon är magnifik i balscenen som både är hennes examensprov och den utlösande faktorn till brytningen mellan Higgins och Eliza. Men allt ordnar upp sig – så som det måste.
GöteborgsOperans uppsättning av ”My Fair Lady” är sensationellt bra: ensemblen är övertygande och texten nyöversatt och moderniserats till vår tid. Dessutom finns här en medagerande scenografi, några lyckade drömsekvenser som ger föreställningen extra tyngd och en lysande ”hästbalett” med Camillo Ge Bresky och Magnus Lundgren som frontfigurer. Lägg så till att det är härligt med en stor och välljudande orkester. Översättaren och regissören Rikard Bergqvist har fått liv i den gamla och rätt slitna historien.
"My Fair Lady” på GöteborgsOperan riskerar att bli riktig långkörare.