När 1800-talets estetiker skulle ge exempel på komiska figurer i litteraturen hade de tre favoriter: Iliadens antihjälte Thersites, den sorglige riddaren Don Quijote och Shakespeares buktunge Sir John Falstaff.
Idag betraktar vi väl alla tre närmast som mobbingoffer. Thersites misshandlas av Odysseus när han vill avbryta den meningslösa belägringen av Troja och segla hem, Don Quijote utsätts för grymma och meningslösa skämt och Falstaff råkar i klorna på två ”muntra fruar” som gör livet surt för honom.
På Stockholms stadsteaters Klarascen är det inte precis lätt att vara Falstaff. Den fete och kåte Falstaff utsätts för den ena nesan efter den andra.
Handlingen är förlagd till Windsor Park Spa ett mondänt kurhotell med fitnesskonsulter, workout, vackra slimmade människor och konstiga träningsredskap som hämtade från TV-shop, men också med den traditionella golfen och fågeljakten på programmet.
På hotellet bor de välbärgade familjerna Ford och Page och den panke Falstaff och hans gäng av kanaljer. I den här syntetiska miljön utspelas två parallella kärleksintriger: dels tre friare som konkurrerar om den unga, tämligen söta, men framförallt välbärgade Anne Page, dels lägger Falstaff, i akut penningknipa, an både på fru Ford och fru Page – samtidigt och korkat nog med likalydande brev. Försöket avslöjas och de båda damerna beslutar sig för att hämnas. Och hämnas grovt. Samtidigt skall de också ge den gräsligt svartsjuke herr Ford en näsbränna.
Fruarna inleder en välplanerad och framgångsrik attack. Falstaff blir i grunden tillintetgjord: slängd i Themsens leriga vatten, pryglad och till sist totalt förnedrad av alla. Visst är Falstaff en skurk med tvivelaktig moral som inför sina kumpaner försvarar sig mot anklagelsen att han lagt sig till med hälften av ett stöldgods: ”med all rätt din djävla skurk, tror du jag svär falskt gratis?” Men det finns en gräns för hur långt hans förnedring skall gå och Falstaff är inte värre än någon annan.
I den här uppsättningen handlar det mer om yta än om moral. Falstaff har utmanat den goda smaken – och får betala för det. Han drabbas av de dygdiga, duktiga och självgoda borgare som förfäras över den skrävlande Falstaff och som utan vidare slår sig i lag med Falstaffs egna f.d. kumpaner – bara för att få hämnd. Och publikens skratt fastnar i halsen.
Peter Harryson är en lysande Falstaff. Han släpar sig in på scenen med fettet dallrande om buk och kinder, han skränar för mycket, är alltför självupptagen och alltid törstig klunkar han i sig en hela gin direkt ur flaskan, men han har en avväpnande självironi.
När Falstaff i sin yttersta förnedring kramar en flaska Gordons, det enda han kan lita på här i världen, har det gått för långt. Han är mer ett offer för hämnden än för sin egen skurkaktighet. Det är Falstaff man har medlidande och medkänsla med.
Yvonne Lombard och Gun Arvidsson som de fnissande ärbara hustrurna Ford och Page sätter igång intrigen med ett smittande lättsinne som vore de busande tonåringar berusade av sin egen uppfinningsrikedom. Det är inte utan att man förstår Sir Johns förtvivlade utrop: ”Fan ta den ena och hans farmor den andra så är de båda försörjda.”
Carl-Åke Eriksson som herr Ford plockar komiska poäng med sin irrationella svartsjuka som givetvis går ut över Falstaff. I sin jakt på Falstaff och eventuellt prasslande hustru tar han till en fyndig förklädnad – som vore han en av Dupontarna i något Tintin-äventyr.
Fredrik Meyer som den fattige adelsmannen Fenton och Magdalena Eshaya som Anne Page är ett vackert kärlekspar som hamnar i skuggan av de andra bifigurerna – inte minst de två rivalerna den tvivelaktige doktor Caius (Bengt Järnblad) och den töntige Slender (Mats Qviström) som har problem med flickor och verkar gillar pojkar bättre.
Fenton och Anne är de enda som klarar sig från att dras in i Falstaffs trollkrets – som lockar fram det sämsta hos människorna – men i gengäld kommer de liksom bort i intrigens snårigheter.
Trots att här finns allt som kan förnöja publiken – fars och lyteskomik blandat med ypperligt komedispel tar föreställningen för lång tid på sig för att få fart på de båda intrigerna. I scenografin är kylskåpet är lika snett, vint och omfångsrikt som Falstaff själv.
Det är god underhållning, men sannerligen den är inte uppbygglig.