Musikteatern i Värmland har en trevligt omväxlande repertoar som spänner från tunga wagneroperor till lätta musikaler. Just nu är det musikal som gäller. På Karlstad teater spelas musikalen ”Mozart” och det är minsann första gången den sätts upp i Norden.
I ett trettiotal korta tablåer skildras Wolfgang Amadeus Mozarts liv från gulligt underbarn till december 1791 då han dör utfattig och utlevad endast 35 år gammal. Musikalen skildrar geniet som krossas i en värld som styrs av pengar och musiken är en handelsvara, men där Wolfgang vill bli älskad enbart för vad han är. Det blir naturligtvis ytligt så det förslår och man funderar en aning på hur Wolfgang egentligen hann med att skapa all genial musik samtidigt som han levde ett utsvävande och självförbrännade liv. Litet förenklat leder musikalen om Mozarts liv fram till Trollflöjten som uruppfördes tre månader före hans död och det requiem som till slut blev en dödsmässa för honom själv.
Att denna egentligen medelmåttiga musikal fungerar så bra beror inte minst på att man lyckats hitta en kongenial tolkare av huvudpersonen. Christer Nerfont tränger djupt in i rollen som Mozart som han låter både få liv och gå under i skärningen mellan plikt, begåvning och lust att leva. Kanske hindras han i sin längtan av sitt geni, som rent fysiskt står på scenen i form av en pojke i förskoleåldern.
Här finns också beundrarna, de avundsjuka, utsugarna, fienderna, överklassens kulturälskare, kort sagt alla de som levde med och av Wolfgang Amadeus.
Först av alla står fadern Leopold Mozart, som gång på gång upprepar sitt mantra att han älskar Wolfgang, men Leopold vill egentligen bara kontrollera sin son och kompensera sina egna misslyckanden. Björn Eduard löser elegant upp den problematiska rollen som Leopold och speglar all den frustration fadern känner när Wolfgang inte längre lyder honom och han definitivt förlorat kontrollen över sin son.
Cecilie Nerfont spelar systern Nannerl – hon som tvingas uppoffra sig för sin bror. Cecilie Nerfont förstår att utveckla sin rätt trista och utslätade roll till en levande ung kvinna.
Värre är det för några av de andra rollerna att bli trovärdiga, t.ex. Peter Gröning som inte får fason på sin ärkebiskop av Saltzburg. Han blir inte den kristlige cyniker med stor världslig makt som avsikten tycks vara. Sak samma med Monica Danielsson vars baronessan Waldstätten – en av de få som inte hade egennyttiga biavsikter när hon uppmuntrade Mozart – på något sätt aldrig kommer in i handlingen.
Wolfgangs hustru, Konstanze Weber, spelad av Ayla Kabaca, är beräknande förförisk, men iskallt sniken. Av den flickan kommer att bli något stort i musikalväg. Cäcilia Weber, mor till Konstanze och alltså Mozarts svärmor, spelas av Birgit Carlstén som ett elakt stycke som skulle kunna sälja vad som helst för en slant – inklusive sin själ.
”Mozart” är ingen stor musikal. Musiken är alltför enkelt och ligger ibland nära det banala när några sånger hotar dränkas i alltför svulstig musik. Det blir litet för mycket, men plötsligt svävar Nattens drottning från Trollflöjten in över scenen och en koloraturaria lyfter hela föreställningen och glansen finns där.
Trots kritiken finns det tillräckligt många fina enskildheter i ”Mozart” för att en resa till Karlstad teater skall vara mödan mer än värd.