Musikalen ”Miss Saigon”, som nu spelas på GöteborgsOperan, bygger på Puccinis opera ”Madame Butterfly”, som i sin tur bygger på Pierre Lotis (egentligen Julien Viaud) roman ”Ett giftermål i Japan”. Operans huvudpersoner den amerikanske sjöofficeren Pinkerton och geishan Cio-Cio-San, motsvaras i ”Miss Saigon” av soldaten Chris och barflickan Kim.
”Miss Saigon” är en sevärd musikal med en historisk bakgrund i de oönskade barnen till vietnamesiska mödrar och amerikanska soldater. Under Vietnamkrigets sista veckor i april 1975 blir den amerikanske soldaten Chris kär i Kim, en ung vietnamesisk flicka på väg att bli prostituerad i Saigon. De upplever en kort intensiv kärlekshistoria, men skiljs åt i kaoset vid den amerikanska evakueringen från Vietnam.
Med hjälp av hallicken Engineer lyckas Kim ta sig till Bangkok, där hon drömmer om att Chris skall komma och ta henne till Amerika. Dessvärre har Chris efter hemkomsten till USA gift sig med Ellen och kriget återupplever han i nattliga mardrömmar. Chris får veta att Kim lever och att de har en son. Chris och Ellen beger sig till Bangkok för att leta reda på Kim och barnet.
Med den intrigen riskerar ”Miss Saigon” att bli nästan outhärdligt känslosam, men Christopher Wollter (Chris) och Michelle Nigalan (Kim) distanserar sig från de värsta sentimentaliteterna. I stället präglas föreställningen av en osedvanligt djup svärta.
Christopher Wollter lyckas ge liv och trovärdighet åt den litet naive Chris och Michelle Nigalan är tillräckligt oskuldsfull för att ge trovärdighet åt oskulden Kim i horhuset.
Åsa Fång gör Chris amerikanska hustru Ellen med stor scennärvaro och briljant sång. Hon betyder mycket för föreställningens känsla särskilt i sista scenen, då hon står vid sidan av tragiken som åskådare. Utan att sjunga, tala eller ens röra sig är hennes utstrålning så stark att den nästan är fysiskt kännbar ute i salongen. Hennes scendominans är total.
I ”Madame Butterfly” är äktenskapsmäklaren (eller rättare, sutenören) Goro en bifigur i ”Miss Saigon” kallas han Engineer och står i händelsernas centrum. Engineer driver baren och bordellen Dreamland i Saigon. Han är alltid i underläge: föraktad av amerikanerna som en vietnamesisk hallick och efter FNLs seger jagad som förrädare och fiendens medlöpare. Han är musikalens centrum och hans dröm om USA sammanfattas i paradnumret ”The American Dream”: Lyckan är att komma till USA där det finns en uppsjö av lättklädda, välpumpade och villiga tjejer. Alla Engineers drömtjejer är vita, mycket vita. Patrik Martinsson gör Engineer till en slickad cyniker och genuint osympatisk figur som överlever med smidighet, slughet och hänsynslöshet.
I de mindre rollerna gör David E Moore som John, Nina Pressing som Gigi och Devanand Janki som folkkommissarien Thuy utomordentliga insatser och deras figurer blir tydliga individer. Till musikalens styrka hör att också ensemblens roller präglas av stor säkerhet i sång- och dansnumren.
Det som drar ner ”Miss Saigon” är musikalens egna svagheter. Sångerna fastnar inte i minnet. Det är för mycket nummerrevy som inte leder handlingen framåt. Det musikaliska temat från balladen ”Sista natten på vår jord” återupprepas ständigt i olika tappningar vilket gör musiken enkel och utan dramatiska kontraster. Undantag finns givetvis – sången ”Bui doi”, om de föraktade krigsbarnen, blir stark tack vare David E. Moores mäktiga inlevelse.
Scenografen Nick Barnes arbetar med en rad perspektivförkortningar och överraskande specialeffekter. De frammanar minnet av krigsslutet 1975 med TV-bilderna av helikoptrarna som lämnade ambassadens tak och av grindarna med livrädda och panikslagna människor utanför och inte mindre rädda soldater innanför.
”Miss Saigon” är ingen av de stora musikalerna men Åsa Fång och Patrik Martinsson, tillsammans med Michelle Nigalan, Christopher Wollter och David E Moore, gör den mycket sevärd.