Stockholms stadsteaters familjeföreställning ”Mio, min Mio” börjar med att nioårige Bo Vilhelm Olsson berättar som sitt ynkliga och tilltufsade liv som fosterbarn på Upplandsgatan i Stockholm. En dag, när han sitter och drömmer i Tegnérlunden, kallas han ut på en svindlande resa till ”Landet i Fjärran”. Där, i rosengården, möts han av sin fader, konungen, som kallar Bo Vilhelm för Mio och han träffar Jum-Jum en pojke som precis liknar hans kompis Benka hemma i Vasastan.
I ”Landet i Fjärran” är allt så vackert och livet är behagligt bekymmersfritt och lyckligt om det inte vore för sorgfågelns klagande skri över de barn som den onde och stenhjärtade riddar Kato rövat bort och förtrollat. Ganska snart inser Mio att han har en viktig uppgift i ”Landet i Fjärran”. Han är den utvalde som måste strida mot riddar Kato för att rädda barnen. På Mios vita häst Miramis ger sig Mio och Jum-Jum iväg till riddar Katos hemska borg. De är ständigt jagade av de rödögda, väsande och krälande orchliknande spejare som riddar Kato sänt ut för att fånga dem. Och aldrig kan Mio vända om. Också när han är så rädd att han bara vill gråta måste han fortsätta mot sitt mål, genom Döda skogen, ner i den djupaste hålan i det svartaste berget, över Döda sjön och klättra uppför den brantaste klippan för att nå riddar Katos borg. Där finns ingen nåd att få och den sista striden på liv och död stundar för Mio.
”Mio, min Mio” är inte enbart en troskyldig saga om det goda som segrar över det onda, utan det är också Astrid Lindgrens kanske tydligaste berättelse om våra existentiella villkor. Regissören Stina Ancker berättar historien om människans allra svåraste äventyr – att våga möta sig själv. Och att kanske inte gilla det man möter.
”Mio, min Mio” är en stark och viktig föreställning, någon gång går den väl i stå, som när ”Landet i Fjärran” blir så idylliskt och fritt från konflikter att det känns litet smetigt. Men den ungdomliga delen av publiken tycktes inte ha något att invända. De satt tysta och uppmärksamma. Föreställningen har hittat ett tempo och en ton som passade dem.
Mio spelas med genomskinlig klarhet av Daniel Larsson som låter sin Mio växa med uppgiften när han förstår att det inte finns någon väg tillbaka. Joakim Nätterqvist gör Jum-Jum precis så rädd och skakig han måste vara, för att Mio skall våga gå vidare. Sten Ljunggren spelar riddar Kato utan stora åthävor men med isande beslutsamhet i sin ondska. Han är patologiskt misstänksam och med en uppgiven leda över sitt eget liv med ett stenhjärta i bröstet.
Även de mindre rollerna spelas på fullt allvar som Felix Engström som Mios fader konungen, Anita Ekströms väverska och Katos svärdsmidare (Thomas Roos) som i hemlighet smider ett svärd som kan hugga genom sten och som han ger till Mio.
”Mio, min Mio” är en av de sällsynta sagopjäser man känner sig styrkt av när man går ut ur teatern och man möter världen därute med en ny syn. Den utvecklar både barn och vuxna.

	Sthig Jonasson
Idyll i Landet i fjärran.