| Sthig
Jonasson Min fru går igen, Dramaten |
|
| Stendöd Noël Coward på Dramaten |
|
Scen: Dramaten |
Mitt under Andra världskrigets terrorbombningar av London, 1941, skrev Noël Coward komedin ”Min fru går igen” som han tidsmässigt förlade till det lyckliga 1920-talet då få hade hört talas om Hitler och ännu färre brydde sig.
”Min fru går igen” handlar om hur man blir av med ett ovälkommet spöke. Den u tspelas i ytterst engelsk miljö där författaren Charles Condomine inbjuder ett känt medium, madame Arcati, till en spiritistisk seans med baktanken att kunna använda kvällens upplevelser i sin nästa bok. Madame Arcati lyckas märkligt nog locka fram Charles avdöda hustru, Elvira som materialiseras och helt sonika flyttar in till paret Condomines – vilket svårt irriterar Charles nya fru Ruth. Inblandade är också en husa, Edith, och ett vänpar. När nu Elvira har dykt upp så gäller det att bli av med henne. Men hon stannar kvar i det längsta och det slutar med att också Ruth både omkommer och återkommer innan de båda drar.
Det är vad som händer i pjäsen. Inte mycket, men det interfolieras av ett oändligt prat där t empot dras ner och blir till en såsig och seg kväll på teatern. Nästan det enda som är värt att lägga märke till är Ruths eleganta klänningar och den genomarbetade scenografin med tunga möbler, sprakande brasa, fullastat drinkbord och ett väggur som ibland visar realtid och ibland pjästiden. Men det spretas inte med lillfingret när teet dricks.
Noël Coward (1899 – 1973) skrev en rad eleganta och kvicka komedier som tiden dessvärre har gått förbi. Sista gången en salongskomedi med den brittiska överklassens spleen och loja livsstil var riktigt gångbar var när Viveka Seldahl och Rikard Wolff spelade Cowards ”Jag älskar dig, markatta” på Vasan, 1997.
Skådespelarna gör väl vad de kan med den tillbakalutade föreställningen. Lil Terselius överspelar litet lätt som mediet madame Arcati, en arvtagare till den (ö)kända madame Blavatsky. Arcati försöker övertyga världen om att hon faktiskt har kontakt med andra sidan och blir alldeles till sig när Elvira materialiseras – för Charles, men bara för honom.
Både Örjan Ramberg och Katarina Ewerlöf har en mer avspänd spelstil, men utan att få till det riktigt. Örjan Ramberg gör Charles till en man som har problem med sina kvinnor. Han fixar inte att hantera både sin levande och sin döda fru, men blir en rätt nöjd dubbelänkling som nu äntligen kan leva livet efter sin egen vilja. Katarina Ewerlöfs Ruth är en perfekt och vacker värdinna som bär upp sina eleganta klänningar med samma självklarhet som Viveka Seldahl klädde i svart fodral. Hon är inte lätt att tas med när hon blir arg. Det är inte Elvira heller. Elin Klinga gör sin Elvira erotisk lysten och ganska tarvlig och direkt livsfarlig för de levande.
Husan Edith, som får en lantlig töntighet i Thérès Brunnanders spel, har en märklig och obegriplig funktion i upplösningen. Kicki Bramberg och Rolf Skoglund som vänparet gör varken till eller ifrån. De bara är på scenen, men varför är svårt att förstå.
”Min fru går igen” skulle ha varit förtjänt av en genomgripande modernisering av språket och en regi som går på tvärs med den konventionella teatern. Endast så kan Noël Coward räddas till ett nytt liv på teatern.
| Sthig Jonasson | |
| ©
Sthig Jonasson Foto: |
 |
Jonasson förlag |
|