Sthig Jonasson
En midsommarnattsdröm, Operan
 
 

En midsommarnattsdröm som balett

Scen: Operan
Balett: En midsommarnattsdröm
Koreografi och ljus: John Neumeier
Musik: Felix Mendelsohn, György Ligeti och traditionell positivmusik
Scenografi och kostym: Jürgen Rose
Dirigent: Tobias Ringborg
Dansare: Marie Lindqvist, Dragos Mihalcea, Nathalie Perriraz, Nathalie Nordquist, Johannes Öhman, Hans Nilsson, Nikolaus Fotiadis, Sebastian Michanek, Gunnlaugur Egilsson, Matthew Tusa m.fl.
Operabaletten
Hovkapellet

John Neumeiers balett ”En midsommarnattsdröm” som bygger på William Shakespeares sagospel har nyligen haft nypremiär på Operan. Det är en underhållande och mycket sevärd föreställning med utmärkta prestationer av dansarna i en lyckad scenografi.
Historien utspelas i ett vagt antytt Atén där dagens dygdighet slår ut i nattens ohejdat sinnliga och erotiska drömmar. Där planeras storbröllop mellan Theseus och den alltmer tveksamma Hippolyta. Dessutom vill den unga Hermia gifta sig med Lysander medan hennes väninna Helena vill ha Demetrius, men han är tänd på Hermia. På natten flyr Hermia och Lysander ut i skogen förföljda av Demetrius som i sin tur är jagad av den kärlekskranka Helena. Till skogen kommer också ett gäng teateramatörer för att repetera pjäsen ”Pyramus och Thisbe” som skall uppföras på det stundande bröllopet. Skogens invånare har själva problem – alvkonungen Oberon och hans drottning Titania är osams. Och människorna dras in i deras konflikt.
Det här är en mångbottnad historia där glidningen mellan dag och natt har många ut- och ingångar och där identiteter byts lätt. Dragos Mihalcea och Marie Lindqvist som på dagen är Theseus och Hippolyta återkommer på natten som skogsguden Oberon och hans sura drottning Titania.
Dragos Mihalcea gör en stillsam Theseus som, trots flört med hovdamerna, är förälskad i Hippolyta. Som Oberon, härskaren över skogens oknytt, är han magnifik. Marie Lindqvist är en något reserverad Hippolyta medan hon som älvdrottningen Titania lever ut sina erotiska drömmar. Även de andra två paren: Nathalie Nordquist (Hermia), Nathalie Perriraz (Helena), Sebastian Michanek (Lysander) och Nikolaus Fotiadis (Demetrius) förstår att både läsa av det erotiska spelet och själva ta utrymme för sina roller.
I skogen finns alfen Puck (Johannes Öhman) som har en magisk blomma. När man skakar litet frömjöl över en sovandes ögon blir denna förälskad i den förste han eller hon får syn på vid uppvaknandet. Det är inte särskilt praktiskt eftersom den charmige och beskäftige Puck genom ett mindre misstag råddar till det för parens kärleksmöten i skogen. Han förblindar fel pojke med kärlek till rätt flicka. Men till slut blir det i alla fall rätt pojke med rätt flicka i ett magnifikt trippelbröllop ty även Theseus och Hippolyta blir besprutade med Pucks magiska blomstermjöl. Johannes Öhmans Puck är precis så överlägset retsam man kan önska och förvänta sig. Roat och litet förbryllat betraktar Puck människorna medan han sangviniskt slår volter i träden.
Skådespelet i skådespelet domineras av Hans Nilsson som gör vävaren och amatörskådespelaren Botten som kan tänka sig att själv ta hand om alla rollerna i pjäsen. Botten spelar också en viktig roll när Oberon skall retas med sin Titania. Puck förvandlar Botten till en åsna som Titania blir passionerat förälskad i. Inte så konstigt som det låter: Åsnan har i bildkonsten ofta varit en symbol för omåttlig sexuell lust.
Hela amatörskådespelet ”Pyramus och Thisbe” är magnifikt komiskt föreställning där Botten själv spelar hjälten Pyramus, det ”fasansfulla” lejonet (Matthew Tusa) är mer skrämmande för sin tafflighet än sin farlighet och den manhaftiga Thisbe (Gunnlaugur Egilsson) har inte så mycket av den klassiska berättelsens ynk att skaffa. Det är den roligaste ”Pyramus och Thisbe” som setts på Operans scen, inte minst för den coole positivhalaren som står för musiken.
I övrigt kan noteras att det är mycket folk på scenen och det verkar hända något i varenda hörn. Här finns både den klassiska balettens estetiska form och den moderna dansformen med höga lyft och branta fall som nästan får drag av cirkuskonster. Till detta kommer också koreografen John Neumeiers fiffiga blandning av Felix Mendelsohns musik på dagen och att låta György Ligeti ge nattskogen dess klanger.
Operans version av ”En midsommarnattsdröm” blir en saga som både handlar om kärleken och om en rå och svettig erotik. Det är förvisso mer än nog för att välförtjänt fylla Operans salong.


  Sthig Jonasson
   
   
  © Sthig Jonasson
Foto:


   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info