|
|
| En midsommarnattsdröm som balett |
|
Scen:
Operan
Balett: En midsommarnattsdröm
Koreografi och ljus: John Neumeier
Musik: Felix Mendelsohn, György Ligeti och traditionell positivmusik
Scenografi och kostym: Jürgen Rose
Dirigent: Tobias Ringborg
Dansare: Marie Lindqvist, Dragos Mihalcea, Nathalie Perriraz, Nathalie Nordquist,
Johannes Öhman, Hans Nilsson, Nikolaus Fotiadis, Sebastian Michanek, Gunnlaugur
Egilsson, Matthew Tusa m.fl.
Operabaletten
Hovkapellet
|
John Neumeiers balett ”En midsommarnattsdröm” som
bygger på William Shakespeares sagospel har nyligen haft nypremiär
på Operan. Det är en underhållande och mycket sevärd
föreställning med utmärkta prestationer av dansarna i
en lyckad scenografi.
Historien utspelas i ett vagt antytt Atén där dagens dygdighet
slår ut i nattens ohejdat sinnliga och erotiska drömmar. Där
planeras storbröllop mellan Theseus och den alltmer tveksamma Hippolyta.
Dessutom vill den unga Hermia gifta sig med Lysander medan hennes väninna
Helena vill ha Demetrius, men han är tänd på Hermia.
På natten flyr Hermia och Lysander ut i skogen förföljda
av Demetrius som i sin tur är jagad av den kärlekskranka Helena.
Till skogen kommer också ett gäng teateramatörer för
att repetera pjäsen ”Pyramus och Thisbe” som skall uppföras
på det stundande bröllopet. Skogens invånare har själva
problem – alvkonungen Oberon och hans drottning Titania är
osams. Och människorna dras in i deras konflikt.
Det här är en mångbottnad historia där glidningen
mellan dag och natt har många ut- och ingångar och där
identiteter byts lätt. Dragos Mihalcea och Marie Lindqvist som på dagen är
Theseus och Hippolyta återkommer på natten som skogsguden
Oberon och hans sura drottning Titania.
Dragos Mihalcea gör en stillsam Theseus som, trots flört med
hovdamerna, är förälskad i Hippolyta. Som Oberon, härskaren över
skogens oknytt, är han magnifik. Marie Lindqvist är en något
reserverad Hippolyta medan hon som älvdrottningen Titania lever
ut sina erotiska drömmar. Även de andra två paren: Nathalie
Nordquist (Hermia), Nathalie Perriraz (Helena), Sebastian Michanek (Lysander)
och Nikolaus Fotiadis (Demetrius) förstår att både läsa
av det erotiska spelet och själva ta utrymme för sina roller.
I skogen finns alfen Puck (Johannes Öhman) som har en magisk blomma.
När man skakar litet frömjöl över en sovandes ögon
blir denna förälskad i den förste han eller hon får
syn på vid uppvaknandet. Det är inte särskilt praktiskt
eftersom den charmige och beskäftige Puck genom ett mindre misstag
råddar till det för parens kärleksmöten i skogen.
Han förblindar fel pojke med kärlek till rätt flicka.
Men till slut blir det i alla fall rätt pojke med rätt flicka
i ett magnifikt trippelbröllop ty även Theseus och Hippolyta
blir besprutade med Pucks magiska blomstermjöl. Johannes Öhmans
Puck är precis så överlägset retsam man kan önska
och förvänta sig. Roat och litet förbryllat betraktar
Puck människorna medan han sangviniskt slår volter i träden.
Skådespelet i skådespelet domineras av Hans Nilsson som gör
vävaren och amatörskådespelaren Botten som kan tänka
sig att själv ta hand om alla rollerna i pjäsen. Botten spelar
också en viktig roll när Oberon skall retas med sin Titania.
Puck förvandlar Botten till en åsna som Titania blir passionerat
förälskad i. Inte så konstigt som det låter: Åsnan
har i bildkonsten ofta varit en symbol för omåttlig sexuell
lust.
Hela amatörskådespelet ”Pyramus och Thisbe” är
magnifikt komiskt föreställning där Botten själv
spelar hjälten Pyramus, det ”fasansfulla” lejonet (Matthew
Tusa) är mer skrämmande för sin tafflighet än sin
farlighet och den manhaftiga Thisbe (Gunnlaugur Egilsson) har inte så mycket
av den klassiska berättelsens ynk att skaffa. Det är den roligaste ”Pyramus
och Thisbe” som setts på Operans scen, inte minst för
den coole positivhalaren som står för musiken.
I övrigt kan noteras att det är mycket folk på scenen
och det verkar hända något i varenda hörn. Här finns
både den klassiska balettens estetiska form och den moderna dansformen
med höga lyft och branta fall som nästan får drag av
cirkuskonster. Till detta kommer också koreografen John Neumeiers
fiffiga blandning av Felix Mendelsohns musik på dagen och att låta
György Ligeti ge nattskogen dess klanger.
Operans version av ”En midsommarnattsdröm” blir en saga
som både handlar om kärleken och om en rå och svettig
erotik. Det är förvisso mer än nog för att välförtjänt
fylla Operans salong.
|