|
|
| Rickard Wolff som Puck, eller Puck som Wolff |
|
Scen: Stockholms stadsteater
Pjäs: En midsommarnattsdröm
Författare: William Shakespeare (översättning: Göran O Eriksson)
Regi och bearbetning: Alexander Mørk Eidem
Scenografi och kostym: Olav Myrtvedt
Kompositör: Andreas Utnem
Skådespelare: Gerhard Hoberstorfer, Maria Salah, Richard Sseruwagi, Andreas Kundler, Johannes Bah Kuhnke, Frida Hallgren, Frida Westerdahl, Rikard Wolff, Carl-Åke Eriksson, Benno Voorham, Dan Ekborg, Nina Gunke, Andreas Utterhall, Stefan Ekman, Iwa Boman, Johan Paulsen
Spelas t.o.m. 21 september, speltid ca 3 tim.
|
|
När man kommer in i Stockholms stadsteaters stora salong möts man av ett enorm vykort med bilder från någon värmländsk småstad på 1950-talet, kanske Karlskoga eller Arvika.
Stockholms stadsteaters lysande sagospel ”En midsommarnattsdröm” av William Shakespeare utspelas i Värmlands huvudstad Atén, eller närmare bestämt i stadens folkpark med dansbana, dansband och kulörta lyktor – så som Karlskoga folkpark en gång såg ut med 60-talspop och 60-talskläder där kortkort verkligen är kortkort. Karlskoga folkpark har mycket riktigt inspirerat scenografen Olav Myrtvedt.
I Atén planeras storbröllop mellan Värmlands landshövding Teseus och den amerikanska drottningen Hippolyta. Dessutom vill den unga Hermia vill gifta sig med Lysander och inte med Demetrius, som hennes far bestämt. Hennes väninna Helena vill ha Demetrius, men han är mer tänd på Hermia. På natten flyr Hermia och Lysander till folkparken förföljda av Demetrius som är jagad av den mycket kärlekstörstande Helena. Till parken kommer också ett teatersällskap för att repetera den pjäs de skall uppföra på det stundande bröllopet.
På natten regerar Oberon, men han är osams med sin drottning Titania. På dagen är de Tesues och Hippolyta, men sommarnatten inbjuder till ett annat liv.
Gerhard Hoberstorfer gör Teseus till medelålders politiker och förälskad i Hippolytas unga skönhet. Som Oberon, härskaren över nattparken, är han en bossig typ med gott öga till parkens tonårsflickor. Maria Salah är en kyligt tveksam Hippolyta medan hon som nattdrottningen Titania lever ut sina mesta erotiska drömmar. Frida Hallgren är en intensivt närvarande Hermia och Frida Westerdahls thrasiga Helena i ultrakort kjol gör vad som helst för litet ömhet medan syntaren Lysander (Andreas Kundler) och rockaren Demetrius (Johannes Bah Kuhnke) grälar om vem som älskar vem mest.
I folkparken finns alfen Puck (Rickard Wolff) som roat betraktar människorna. Han har en magisk hembränd blandning i en plastdunk. När han häller en försvarlig skvätt av det hembrända över en sovandes ögon blir denna förälskad i den förste han eller hon får syn på vid uppvaknandet. Det är inte särskilt praktiskt eftersom Puck genom ett mindre misstag råddar till det för parens kärleksmöten. Han förblindar fel pojke med kärlek till rätt flicka. Men till slut blir det i alla fall rätt pojke med rätt flicka och trippelbröllop, ty även Theseus och Hippolyta blir besprutade med Pucks magiska dryck.
Liksom alla andra skiftar Puck ideligen roll och skepnad: ena stunden är han Puck för att snabbt växla till Rikard Wolff och lika lättvindigt tillbaka till Puck.
Den töntiga skådespelartruppen som skall framföra bröllopsspelet är rollfigurerna kända: Thommy Berggren (Dan Ekborg), Lena Endre (Nina Gunke), Mikael Persbrandt (Johan Paulsen), Liv Ullmann (Iwa Boman som pratar obegriplig norska) och Andreas Utterhall spelar sig själv , alla under ledning av en viss regissör Ingmar (Stefan Ekman). Även om Johan Paulsen gör en urbota komisk Micke Persbrandt, som spelar ett fasansfullt lejon i en föga fasansfull kostym, dominerar den magnifike Ekborg som Thommy Berggren som kan tänka sig att själv ta alla rollerna i pjäsen. Berggren, eller om det är Ekborg, får – till sin egen förtjusning – också en viktig roll i Titanias sexdrömmar. Puck förvandlar Berggren till en älg(!) som Titania blir passionerat förälskad i. Nu lät ju Shakespeare sin amatörskådis bli en åsna och det var inte så konstigt: Åsnan har i bildkonsten ofta varit en symbol för omåttlig sexuell lust. Men en älg? Visserligen välutrustad, men ändå.
Regissören Alexander Mørk Eidem har inte lämnat Shakespeares sagospel, trots mängder av öl och hembränt och modern förortsslang ligger texten hela tiden (nästan, vill säga) tätt intill originalet och Göran O Erikssons översättning från 1986.
Den här uppsättningen av ”En midsommarnattsdröm” visar hur lätt Shakespeare från 1596 går att överföra till vår tid och till vår verklighet med våra problem med våra mest hemliga drömmar.
En midsommarnattsdröm” är en underhållande och mycket sevärd föreställning med lysande skådespelarna i en oväntad miljö. Dessutom verkar alla på scenen verkar ha lika roligt som publiken.
|