På Klarascenen spelas nu Euripides grymma drama ”Medea” som handlar om den förödande hämnpassion som drabbar en kvinna när hennes man lämnat henne och deras två barn för en yngre kvinna.
Medea som uruppfördes 431 f.Kr. är en del av den grekiska rätt röriga mytologin. Medea, dotter till solguden Aietes, förälskade sig i hjälten Jason. För att få honom bedrar hon sin far och mördar sin bror. Hon gifter sig med Jason och får två barn. De landar i Korint där Jason börjar uppvakta konung Kreons dotter Glauke och planerar att gifta sig med henne. Medea menar att den skymf som Jason utsatt henne för är så svår att hon aldrig kan förlåta honom och i sin hämndlystnad dödar hon först Kreon och Glauke och därefter, för att straffa Jason, deras barn. När Medea sedan flyr blir Jason kvar ensam förkrossad.
Medea sprider död och förintelse runt sig, hon krossar allt och alla. Helena Bergström som Medea har en absolut scennärvaro, med små medel ger hon tydlighet åt Medeas glidningar mellan hot, list och förtvivlan. Hon är fokuserad och farlig. I början – innan vansinnet slår ut – kan man väl tycka litet synd om Medea, särskilt som Jason är en tämligen trist och passionslös figur, som hon aldrig borde ha fallit för.
Per Morbergs Jason är en rätt charmig kille som utan svårare betänkligheter lämnar Medea för den unga kungadottern Glauke. Han radar upp de politiskt smarta argumenten som vid första anblicken verkar vara rationella. Men, till slut, när alla argument fallit, inser Jason hela vidden av sitt haveri.
Den lilla kvinnokören får rollen av utanförstående betraktare. De vet och förutser vad som skall hända, men de kan inte påverka vare sig ödet eller människorna. Françoise Joyce, Pia Green, Elisabet Karlsson och Isabel Munshi virvlar runt huvudpersonerna li kt dervischer och trots sina högtalarförstärkta röster måste de tyst finna sig i att Medea mördar barnen, medan Jason ovetande står och väntar utanför porten. Det är förfärande.
Övriga roller får mindre utrymme. Mitt i krisen blir Medea erbjuden asyl och skydd i Athen av den omisstänksamme kung Aigeus medan amman (Lena-Pia Bernhardsson) berättar i sin öppningsmonolog förhistorien om Medeas bottenlösa förtvivlan över Jasons svek. Den ende som varsnar faran är Korints härskare Kreon, som är rädd för Medea, men han faller ändå för hennes övertalning.
Sara Cronbergs ”Medea” är spelad både som en myt och som ett samtidsdrama med kopplingar direkt till vår egen tid. Scenografen Charles Koroly låter spelplatsen framför Medeas hus vara tom. Rensad på allt ovidkommande – både föremål och andra känslor än Medeas hämnd.
Det är effektivt och skrämmande.