Det finns få operahjältinnor som är så lättraggade och så lättfotade som Manon Lescaut i Giacomo Puccini s opera med samma namn. När nu Operan för första gången på 45 år spelar, ”Manon Lescaut” , om Manon som inte kan skilja mellan kärlek och pengar är det både på och i tiden.
Så här är det: Operan börjar i Amiens på 1700-talet dit Manon Lescaut ledsagas av sin bror för att ovilligt gå i kloster. På ett värdshus möter de den mycket rike, åldrige och lystne greven Geronte som luktar sig till lammkött och planerar att enlevera Manon till Paris. Samtidigt som greven planerar förförelsen uppvaktas hon enträget av studenten De Grieux, som är i mer passande ålder och de smiter själva till Paris. Greven blir givetvis upprörd men lugnas av bror Lesacaut med att när studentens pengar är slut kommer Manon tillbaka. Slut på första akten. Andra akten börjar med att Manon, som lämnat De Grieux för ett liv i lyx och gift sig med greven, sitter i hans slott och har tråkigt. När den kärlekskranke De Grieux dyker upp är hon nästan genast beredd att följa honom, hon skall bara ta med sig några smycken hon fått av greven. De ertappas av den rasande Geronte och Manon deporteras, tillsammans med en rad andra fnask, till Louisiana, som då är en fransk besittning i Amerika. I sista akten befinner sig Manon och De Grieux på flykt i öknen där Manon dör.
Här är det snabba ryck där handling och musik följs åt i en dramatiskt vacker, modernistisk scenografi och en formlig orgie i sidendräkter. Därutöver finns inget av falsk fransk 1700-talsromantik istället är det den ohejdbara passionen och det alldeles naturligt amoraliska i Manons karaktär som Puccini visar fram.
Må vara att skådespelandet ibland blir litet statiskt när sångarna riktar sig rakt ut i salongen i stället för mot dem som agerar på scenen, men med Sara Olsson som Manon och Lars Clevemans Des Griuex har operan ett par som förstår att utnyttja sina röstresurser till att gestalta bottenlös ensamhet och en total förtvivlan.
Ett vokalt starkt par som det kanske aldrig riktigt tänder till emellan men som var för sig förmedlar evig hjälplöshet, ensamheten och förtvivlan. Särskilt Manons aria i andra akten där hon sjunger om sitt tomma lyxliv och längtan efter De Grieux och duetten i samma akt ”Tu amore! Tu?” är den stora dramatiken. Formidabelt vacker och mycket sorglig är den 18 minuter lång dödsduetten i Louisianas öken där Manons liv ebbat ut när den brännande solen sakta sänker sig.
I övrigt gör Sten Wahlund ett obehagligt porträtt av den överrike och hämningslöse Geronte som gifter sig med Manon för bara enda sak skull. Anders Larsson kommer litet vid sidan av som brodern Lescaut som både vill tjäna pengar på att sälja bort sin syster och som när hon hamnar i verklig knipa är beredd att riskera allt för henne. Det är en spännande roll som lämnar en rad frågetecken efter sig.
Andra skickligt turnerade miniporträtt gör Susann Végh och särskilt Ulrik Qvales som Des Grieuxs vän Edmondo.
I övrigt får dirigenten Roland Böer Hovkapellet att kraftsamla sig och glöda medan kören ser till att allting verkar hända överallt på scenen.
I väntan på fortsättningen av Nibelungens ring är ”Manon Lescaut” inget dåligt operaval.