Mamma Mia spelas 258 gånger. Under våren 118 föreställningar t.o.m. 19 juni och under hösten från 12 augusti till den 8 januari 2006 i 140 föreställningar.
När Benny Anderssons och Björn Ulvaeus succémusikal ”Mamma Mia” äntligen kommer till Sverige så sker det med all den proffsighet som de är mäktiga. Och det blir så bra som man kunde förvänta sig.
Historien är tunn, det handlar om en ensamstående mamma, Donna, som driver en taverna på en grekisk ö. När hennes 20 åriga dotter, Sofie, skall gifta sig inbjuder hon sin mor ovetande sina möjliga tre fäder. Alla tre kommer liksom moderns väninnor. Allt som sker kommenteras av ABBAs musik: ”Qhiquitita” och ”Dancing Queen” lika väl som ”Jag är jag, du är du” (Knowing me, knowing you). 22 av ABBAs sånger är översatta från engelska till svenska och spelas och sjungs upp i eleganta arrangemang och framföranden. Det finns en svårfångad lust i de svenska versionerna som är ABBA.
Att avge några mer sofistikerade omdömen om artisterna är inte möjligt när publiken klappar med i nästan varje låt och någon gång också sjunger. Det visar att Björn och Benny är folkkära av ett mått som bara kan mätas med Evert Taube.
Gunilla Backman som mor Donna gör en överraskande bra återkomst efter rollen som Garbo för några år sedan i en misslyckad musikal på Oscars. Här visar hon både sin sångkonst och sin dansförmåga, vilket också väninnorna Karin (Sussi Eriksson) och Tanja (Charlott Strandberg) gör. Båda visar oväntade djup i sina roller som ogift respektive gift alltför många gånger.
Huvudrollen som den giftaslystna dottern Sofie görs av Nina Lundseie litet tunn i skådespelande och i sången, det märktes mest i första scenen. Kanske premiärnervositet, det tog sig allteftersom föreställningen gick. Samma gäller också brudgummen in spe, Tom, som görs av Niklas Riesbeck. Sofies kompisar Lisa och Moa (Jenny Miina och Lisa Östberg) och Toms kompisar Pepparn och Eddie (Martin Redhe Nord och Henrik Orwander) har så stödjande funktioner till Sofie och Tom att de inte kan och inte får utrymme att utveckla några egna karaktärer. Det lyckas däremot de tre fäderna Harry (Bengt Bauler), Terje (Bill Hugg) och Sam (Reuben Sallmander) med. De är rutinerade och säkra nog för att ta plats, och därtill ganska stor plats. Särskilt Reuben Sallmander gör en ministudie av en medelålders man som gått vilse i sina känslor.
Man kan lätt lämna alla förhandsartiklar och planterade pressmeddelanden därhän och konstatera att när allt stämmer för Björn och Benny och när de vågar satsa på nya, unga talanger så lyckas de. ”Mamma Mia” är en i raden av välförtjänta succéer. Att sedan historien är tunn och nästan fånigt förutsägbar kompenseras av musiken och att dansen är snyggt koreograferad och spelglädjen påfallande.