Det tar inte många minuter in i Oscars fars "Maken till fruar" förrän man har problemet klart för sig: Taxichaffisen Per-Arne har två hem, två fruar och ett tidsschema som inte för spricka. Men det gör det när Per-Arne hamnar på sjukhus efter att ha blivit nerslagen av en tant som han försök att rädda från att bli rånad av skinnskallar. Dessutom uppger han två olika adresser. De båda fruarna, Katarina och Marie, är både oroliga och förbannade när han inte dyker upp – han som (av nödvändighet) varit punktligare än klockan själv. Båda fruarna kopplar in polisen för att efterlysa ”sin” man.
Så är farsen igång och Per-Arne får inte en lugn stund. För att klara sig hittar han på litet ljug, men allteftersom dagen går blir lögnerna bara mer avancerade och förödande och hela tiden är det snubblande nära att fel personer träffas.
Det är svårt att tro att det kan bli roligare än så här under höstens teatersäsong.
Egentligen handlar ”Maken till fruar” om några rätt normala människor som drabbas av totalt kommunikationssammanbrott och som inte en sekund stannar upp och tänker efter eller bryr sig om att ta reda på vad man talar om.
Föreställningen är uppbyggd kring Robert Gustafssons suveräna skicklighet som skådespelare. Han gör en rätt cool Per-Arne som aldrig bryter ihop hur vansinnig härvan än blir, hur många identitetsbyten han än genomför och hur ofta telefoner än ringer vid fel tidpunkt. En av Robert Gustafssons komiska höjdare är att utan en sekunds fördröjning i en och samma replik gå från en personlighet till en annan. Han tar sig an sin bigamistroll med stort allvar och på gott och ont är det Robert Gustafssons föreställning, hur mycket de andra än sliter.
I skuggan av Robert gör Claes Malmberg en mer än godkänd insats som den överårige och överviktige rockaren Conny – Per-Arnes kompis och förtrogne. Conny ställer tvekande, men lojalt, upp när Per-Arne behöver ”hjälp” och bidrar själv med en och annan förbättring av sanningen. Malmberg ser närmast ut som ett godmodigt och förbryllat troll, men visar en förbluffande scennärvaro som gör honom till en underbar partner i förvirringen.
Värre är det för de båda hustrurna som nästan försvinner i hanteringen. Suzanne Reuter gör Katarina som tagit ledigt från jobbet bara för att röja runt på allvar med sin make. Katarina är ännu en av Reuters bitska fruntimmer – den här med smak för spännande sexlekar – och hon är bra. Men ändå måste hon nog börja se om sin talang och spela annat än lättförtjänta roller som bihang till en farskung. Vanna Rosenberg å sin sida har ett säkert grepp om Marie: ett under av präktighet som sätter press på Per-Arne med sin omtanke. Hon glömmer minsann inte cykelhjälmen när hon ger sig ut för att leta efter sin make.
De inkallade poliserna Nylander (Per Eggers) och Torstensson (Björn Granath) bidrar knappast till att klarlägga vad som hänt och vad som är på väg att hända. Eggers tofflar runt och verkar trivas i sin roll som alltmer får karaktären av beskäftig familjeterapeut medan den misstänksamme Björn Granath – likt en äkta polis – inte reder upp någonting utan bara tvingar fram fler och fler påhitt.
” Maken till fruar” är en omarbetning av Ray Cooneys ofta spelade fars ”Kuta och kör”, en omarbetning som till stora delar är lyckad. Ändå har inte regissören Bo Hermansson lyckats rensa ut alla gamla malätna sex- och bögskämt vilket drabbar Lasse Eriksson som spelar den bögige grannen Börje i utanpåskjorta och pumps. Även om Börje verkar vara rädd för att få dunbollar kastade på sig så reder sig Lasse Eriksson bra och låter fjolligheten verkligen spela över. Fast det är klart att ta bort de mossiga homofilskämten skulle väl korta föreställningen besvärande mycket.
Strunt i det. Det här är fars på fullaste allvar, i rasande tempo och med exakt timing både i ut och in genom dörrar. Det är kvalificerad underhållning – men kanske också en påminnelse om att en och annan sanning ibland är mer effektiv räddare ur nöden än mången hisnande lögn.