Det finns ett mytiskt skimmer kring poeten och frälsningssoldaten Majken Johansson (1930–1993). Den intellektuella ironiskt distanserade lundapoeten som flyttade till Stockholm och blev frälsningssoldat, men som aldrig tappade sitt poetiska bett.
Stockholms parkteater visar nu den timslånga ”Ma-haha-jken Joha-honsson” - titeln är hämtad ur en strof ur en dikt i hennes debutbok ”Buskteater” (1952). Det är en tänkvärd, märkvärdigt underhållande och osentimental föreställning om Majken Johanssons liv.
Majken gestaltas av tre skådespelare – Cecilia Nilsson, Pia Oscarsson, Annette Stenson Fjordefalk – som skildrar korta episoder ur hennes liv: från en osäker barndom via livet som filosofistudent i Lund och poetisk debut till alkoholismen och en flyktliknande flytt till Stockholm. Hon hade ett stormigt förhållande med en betydligt äldre kvinna som tar sitt liv och lämnar den 26-åriga Majken med en skuldtyngd sorg, ångest och ett religiöst sökande som ledde till att hon 1958 invigdes som frälsningssoldat.
Med sin begåvning och sin briljans kan man kanske förundras över att Majken Johansson hamnade i den enkla Frälsningsarmén, medan hennes poesi höll fortsatt hög klass och hon fick goda recensioner. Hon väjer inte för själens mörka skrymslen utan behandlade djupt personliga och smärtsamma ämnen med ironisk distans.
Men hon behövde också Frälsningsarmén, vars dörr alltid stod öppen för henne också efter de många återkommande återfallen i ohejdat supande som hör alkoholismen till.
Hon dog 1993, 63 år gammal.
Mitt i all tragiken har Karin Parrot lyckats ge ”Ma-haha-jken Joha-honsson” en märkvärdigt avspänd ton som alltid är allvarlig men inte trist.