I Stockholms stadsteaters uppsättning av Bertold Brechts och Kurt Weills ”Tolvskillingsoperan” är handlingen förlagd till ett anonymt New York i ett obestämt tidigt 1950-tal bland skurkar, småtjuvar, horor och hallickar. Här överlever bara de starkaste och det går inte att lita på någon – knappt ens sig själv. Alla medel är gångbara för att lura till sig pengar.
Den sluge Jonathan Peachum vet vad som väcker människors medlidande och han har i god monopolanda delat upp staden i distrikt som han hyr ut till tiggare ut mot kontant betalning och procent av förtjänsten. Han är kallsinnig mot allt känslopjosk och kan, som vilken storföretagare som helst, göra sig av med sina anställda utan vidare. Jonathans enda svaghet är dottern Polly och han blir vansinnigt arg när Polly gifter sig i smyg med gangsterledaren och mördaren MacHeath, även kallad Mackie Kniven, som också har andra kvinnor på stan. Peachum vill inte bara se MacHeath i fängelse han vill se honom hängd – inte för hans många mord och rån, utan för att han lägrat Polly.
I klädd vita glacéhandskar, damasker och stilettkäpp gör Philip Zandén den våldsamme och totalt amoraliske MacHeath med stor rutin och scennärvaro. Han låter sin skurk utvecklas under spelets gång. Mackie är inte densamme när föreställningen är över som i dess början. När han skall hängas är han inte längre den överlägsne förbrytaren, utan en människa med rädslor och ångest som alla andra. Scenen krymper när fokus riktas in mot Mackies ensamhet, mitt bland alla fnask och bovar.
Dan Ekborg är en cynisk och aggresiv Jonathan Peachum som misstror alla med ett högt röstläge som vid behov, kan bli lismande. Han må vinna till slut – eller i varje fall inte förlora – men hans tragedi är det personliga misslyckandet och det moraliska sammanbrottet. Hustrun, som spelas självlysande komiskt av Pia Johansson, dricker för mycket och för ofta, men blir snabbt nykter och lika upprörd som Jonathan över Pollys val av make.
Polly Peachum, som görs utmärkt av Helen Sjöholm, är inte den oskuldsfulla flicka man förväntar sig – hon är inte för inte sin fars dotter och finner sig väl tillrätta i gänget. Polischefen Tiger Brown är en svår roll som Thomas Roos gör tydlig både som en genomkorrupt polis och vänfast mot Mackie. I den här tolkningen blir polischefen livsfarlig för alla som inte är vaksamma mot honom, men han inte enbart motbjudande eller harmlös. Desperata i sin kärlek till Mackie är polischefens dotter Lucy (Minna Treutiger), och fnasket Jenny (Odile Nunes) som inte tvekar att utlämna Mackie till polisen för att håva in belöningen och sedan ångrar hon sig, så hon ångrar sig.
När Mackie i slutscenen skall hängas avbryter Peachum föreställningen och säger att eftersom vi i publiken inte gillar olyckliga slut så benådas Mackie han blir rikligt belönad – oklart för vad – och kan se fram emot ett lyckligt liv med Polly. Men det är för sent.
Titt och tätt stoppas handlingen upp och ensemblem brister ut i sång. Visorna spelar en stor roll i föreställningen både som dekorationer och kommentarer till vad som sker, men de skapar också en tydlig distans till publiken. Kurt Weills rätt skramliga kabaretmusik är en parodi på en opera buffa och han har lånat inspiration från både Mozart och Wagner. Brechts text är en omarbetning av John Grays ”Tiggarens opera” som i sig själv är en parodi på en rad händeloperor. I den andan har regissören Lars Rudolfsson tagit väl tillvara pjäsens inneboende kraft utan alltför många blinkningar till vår egen tid.
”Tolvskillingsoperan” drivs framåt av pengar och sex. Brecht skildrar gangstervärlden som en spegling av det borgerliga samhället. Egentligen gör paret Peachum bara samma sak som de finare människorna – men med sämre finess. Skillnaden är att borgarna är mycket effektivare än tjuvarna: ”Vad är en kofot mot en aktie?” frågar Peachum och i romanversionen slutar Mackie som mäktig bankdirektör.
Stockholm stadsteater bjuder en väl genomarbetad och skickligt turnerad ”Tolvskillingsopera”. Den är värd en resa!