För att markera att Shakespeares pjäser också har giltighet över sekler in i vår tid är det vanligt att modernisera texter, kläder och scenografi. Ibland fungerar det som extra förstärkning av pjäsen, ibland blir moderniseringen tyngande – trots att föreställningen som sådan är lysande. Det skedde med Staffan Valdemar Holms Dramatenuppsättning av ” Macbeth” .
Holm låter dramat utspelas under Europas mellankrigstid med militärdiktaturer och politisk och social oro. Scenen fylls med män (19 vuxna och en pojke) i paraduniformer, stridsuniformer eller svarta kostymer. Mot dem står Lady Macbeth, den enda kvinnorollen, i eleganta långa, djupt urringade klänningar i svart, i purpurrött, i silvrigt blått. När hennes målmedvetna hängivenhet för maken till slut går över gränsen för vansinne är hon klädd enbart i blodfläckar.
Så här är det: Macbeth är en framgångsrik och äregirig fältherre för den skotske kung Duncans styrkor. Han är en trogen krigare, men hans omåttliga äregirighet får honom att tro på tre häxor som spår att han skall bli kung. När Duncan tillsammans med sina söner firar segern hetsas Macbeth av sin hustru att mörda kungen för att själv ta kronan. Efter kungamordet handlar dramat om hur ondskan tar Macbeths själ i besittning och driver honom till en rad grymma brott. Lady Macbeth må vara pådrivande och målmedvetet ond, men deras gemensamma skuld i brotten binder dem inte samman utan skiljer dem: de går var sin väg mot undergången. Lady Macbeth begår självmord, sjuk av skuldkänslor, och Macbeth går under i svart förtvivlan långt innan han möter döden i strid på slagfältet.
Redan den blodröda ridån, som föreställer ett slagfält med döda soldater utspridda i det tuviga gräset, sätter den känslomässiga gränsen. Dramat börjar på ett fältsjukhus där liken ligger i välordnade rader när kung Duncan och hans hov samlas efter ett blodigt slag. Trots att den ännu trogne Macbeth säkrat segern verkar ändå Duncan (Per Mattsson) ha gett upp och när hans första replik är de sista raderna i Hamlets stora ”Vara-monolog” är han en förlorare. Per Mattson lyckas ändå göra kungen till en individ med ett eget öde omöjligt att ändra på. Hos Duncan finns en uppgiven känsla av att kriget måste föras för sin egen skull, som en självgående maskin. Segern firas med middag och dans på Macbeths slott, då är uniformerna utbytta mot civila svarta kostymer. Lena Endres Lady Macbeth är balens drottning och dansar med alla medan hon håller ett öga på Reine Brynolfssons Macbeth, medveten om att hans makthunger är svagare än hennes. Hans tvekan är ju pjäsens egentliga drama. Ett kort ögonblick av stillhet lutar sig Lady Macbeth ömt mot sin make medan valsen vaggar deras trötta kroppar.
Lena Endre gör Lady Macbeth till dramats huvudperson med ett kontrollbehov som hela tiden går mot galenskap och slutligen går över den tunna gränsen. Reine Brynolfsson som Macbeth gör en lysande tolkning av en man på lika flytande gräns mellan styrka och svaghet: Mellan krigarens ärelystnad och hans mänsklighet. Örjan Ramberg gör Macbeths vän och fiende Macduff till en tvivelaktig maktspelare, ändå är det som om han mer av plikt än av lust lämnar det civila livet för att åter gå ut i den avgörande striden.
Regissören Staffan Valdemar Holm har gett en bifigur en central roll: Börje Ahlstedt stultar fram och tillbaka över scenen som Macbeths trotjänare. Han betraktar spelet utifrån, ungefär som publiken, när han i ett epileptiskt anfall övertar över de tre häxornas dubiösa och svårmotiverade roll och siar om Macbeths oövervinnlighet för vanliga faror. I sista akten sjunger operasångerskan Christina Högman fåniga slagdängor för den dödsdömde Macbeth, som om det vore en pjäs skriven av Brecht.
Holms ständiga scenograf Bente Lykke Møller har skapat ett kvadratiskt scenrum klätt i mörkt trä där varje scenbyte, som görs bakom fördragna ridåer, visar upp ett nytt rum bara genom skiftning av den sparsamma rekvisitan.
Trots att man kan vara tveksam till mycket är ”Macbeth” en sevärd uppsättning som frilägger grunderna i vår samtids maktspel.