De”Måsen” som nu spelas på Elverket i Stockholm är en ganska traditionell uppsättning av Tjechovs drama där den ryska landsbygdens sterila tristess bildar fond för missriktade passioner och obesvarad kärlek.
”Måsen” handlar om en ung man (Konstantin) med drömmar och ambitioner att förnya en föråldrad och förstenad teaterkonst. På moderns gods skall Konstantin sätt upp en pjäs han skrivit själv – den nya tidens teater – med den älskade Nina i den enda rollen. I publiken sitter hans mor, den uppburna aktrisen Arkadina, och hennes älskare Trigorin, författaren på modet i Moskva. Det blir katastrof.
Elverkets uppsättning utspelas både i en blandning av 1800-talets tankevärld och nutid där Konstantins uppsättning är en performance med elgitarr, teaterrök och blixtrande spotlights, medan publiken sitter på klappstolar och dricker lådvin, utom Arkadina och Trigorin som dricker champagne.
Marie Göranzon är storslagen som aktrisen Arkadina som ständigt talar om sina framgångar på storstädernas scener. Hon är magnifikt självupptagen, ironisk och livsfarlig för Konstantin som söker hennes kärlek för att bekräfta sig själv. Mikael Persbrandt, som Trigorin, gör en säker, närmast personlig, studie i självbelåtenhet i förhållandet till beundrare och kritiker och beslutsångest i det spirande förhållandet till Nina som efter sin uppvisning i Konstantins pjäs drömmer om en skådespelarkarriär. Ellen Mattsson gör Nina närmast rörande troskyldig också när hennes drömmar slår fel. Hon blir visserligen aktris, men misslyckad och får bara småroller, men hon älskar Trigorin trots att han övergett henne och deras barn. Skillnaden mellan Ninas dröm och hennes verklighet är hjärtskärande.
Henrik Svalander gör dramats huvudperson Konstantin känsligt trolig. Konstantin bryts ner i förtvivlan när Nina åter förkastar honom och han inte kan finna någon tröst i ett halvt misslyckat författarskap. Den ende som beundrar Konstantins pjäs är Jan Malmsjös känsliga tolkning av Dorn, husläkare, vän i familjen och lebeman. Dorn gillar verkligen att vara dyrkad av traktens kvinnor – det var fler förr, nu är det endast förvaltarhustrun Polina (Anita Wall) som älskar honom och som vill lämna sin man Ilja (Mats Flink) och förena sig med Dorn som dock envetet duckar undan. Han har det bra som det är.
På godset finns också Arkadinas bror Sorin (Johan Lindell) som leds vid det lantliga pensionärslivet, och den tragiska Masja (Ingela Olsson) som är måttlöst olyckligt kär i Konstantin. Hon dricker litet för mycket och väljer till slut bort kärleken och gifter sig med den misslyckade skollärare Medvedenko (Jan Waldekranz).
”Måsen” är stundtals lite långsam och litet statisk i tolkningen, men det ger tid för tanken att det kanske är kärlekslösheten mellan människorna som utlöser katastrofen. En lysande rad skådespelarprestationer gör ”Måsen” i högsta grad sevärd.