Det tycks just nu vara en trend bland institutionsteatrarna att med scenografins hjälp blåsa upp kammarspel till stora uppsättningar där intimiteten och förtätningen försvinner i scenrummets väldiga rymd. Så blev Stockholms stadsteaters uppsättning av ”En handelsresandes död” en ojämn historia trots Lars-Erik Berenetts hedervärda insats i rollen som Willy Loman och samma sak med Jean-Paul Sartres enaktare "Lyckta dörrar" på Dramatens stora scen – den är bara alltför storslagen.
I ”Lyckta dörrar” anländer en man och två kvinnor till helvetet, som visar sig bestå av ett rum med en brun akantustapet och möblerat med tre soffor i ruskig färg, en ful bronsstatyett och en vass papperskniv. Genom en hög dörr som påminner om ett kistlock kommer de döda in tillsammans med en trött vaktmästare i illasittande livré. Han informerar lätt motvilligt om det som varje nyinflyttad i helvetet bör veta: att det inte går att lämna rummet, att ljuset alltid är tänt och det alltid är lika hett – det är ju i alla fall helvetet. Ringklockan som går till vaktmästaren fungerar endast sporadiskt.
De tre fördömda är olika och lika: Garcin en luggsliten pacifist i brun kostym, Inès en flata i vida grå byxor, väst och slips och Estelle en vacker blondin i elegant ljusblå klänning.
Helvetet är grymt, de tre kommer att vara hänvisade till varandra och till att plåga varandra i evigheters evighet. Inès konstaterar klarsynt att man dragit in på personalen i helvetet. Kunderna får betjäna sig själva – vara varandras bödlar.
Estelle förnekar sin skuld med att det måste vara ”ett misstag” att hon hamnat där. Men i helvetet begås inga misstag. Långsamt avslöjas deras skuld och deras brutalitet.
Reine Brynolfsson gör Garcin undflyende med nerverna spända till bristningsgränsen. I livet var Garcin en förrädare som dolde sin feghet bakom sin pacifism. När kriget bröt ut flydde han, men blev fast vid gränsen och arkebuserad. Men det är inte som desertör han kommit till helvetet utan därför att han är ett svin som plågade sin hustru bara för att ”det var så lätt.”
Melinda Kinnaman är imponerande som den flyktiga vackra Estelle som dräpt sitt nyfödda barn för att kunna fortsätta leva ett behagligt överklassliv med sin åldrige man och sina unga älskare.
Chatarina Larsson är iskallt föraktande som Inès, en riktigt elak lesbisk manshatare som i livet förstörde sin väninnas äktenskap och som dör gasad av sin älskarinna. Här vill hon välja sitt eget helvete, men hon kommer aldrig undan.
Ingen kommer undan. Helvetet, det är de andra. Människan kan inte fly från sitt förflutna, inte förändra det. De har det existentiella valet också här, men ingen förmår att avstå från att plåga de andra.
Sartres existentialistiska filosofi konkretiseras i ”Lyckta dörrar” som hade urpremiär 1944. Litet tidigare, 1943, kom Sartres filosofiska huvudverk, ”L´être et néant” (Varat och intet), där han hävdar att människan är helt utlämnad åt sig själv i valet mellan olika handlingar. Valet är fritt och människan kan inte urskulda, eller förklara, sitt handlande genom att hänvisa till något förflutet. Människan ansvarar inte bara för sig själv utan också för sina medmänniskor. Det problematiska är hur vi skall kunna konstituera en skillnad mellan moraliskt och omoralisk handlande.
” Kan man döma ett helt liv utifrån en enda handling?” frågar Garcin. ”Ja, varför inte?” svarar Inès.
Att människan inte är något annat än sina handlingar är en moralkodex som fortfarande är gångbar. Som när simmaren Lars Frölander häromdagen i en OS-intervju på frågan om han dopat sig någon gång svarar: ”Har man dopat sig en enda gång har man fuskat hela livet.”
Regissören Stefan Larsson har signerat en ganska traditionell uppsättning med en dramaturgi vi idag hittar i dokusåpor som Baren eller Big Brother: udda människor instängda i ett rum där allt utspelas inför öppen ridå – rollspel, makt och sex. Samtidigt är uppsättningen faktiskt också ganska sval trots att Kinnaman gör mesta möjliga av Estelles erotiska inviter till Garcin. Den svettiga, ångande känslan av hat, kättja och skuld infinner sig aldrig. När dörren mot slutet av föreställningen äntligen går upp så lämnar ingen av de tre rummet. I själva verket är det svårt att förstå varför de inte sticker. ”Lyckta dörrar” är en endimensionell uppsättning där människorna blir schabloner och typer och de blir aldrig särskilt intressanta.
Trots alla invändningar är det lysande skådespeleri och i sig självt en framgång att Dramaten äntligen åter visar intresse för existentialismens främsta verk.