När klockan skräller och det bländvita ljuset slås på över ökenkullen med sand och grus står Winnie (Yvonne Lombard) nedsjunken till midjan i marken. Solen strålar oavbrutet och hett.
Situationen i Samuel Becketts pjäs ”Lyckliga dagar” på Stockholms stadsteaters lilla scen är inte så hoppfull för Winnie. Ändå visar hon upp ett smittande leende och hennes första replik är ett optimistiskt: ”En himmelsk dag.”
Sedan händer det inte så mycket. Winnie fyller dagen med oavbrutet småprat och tidskrävande ritualer. Hon borstar tänderna omsorgsfullt, hon förmanar sin man Willie (Åke Lundqvist) att inte utsätta sig för den brännande solen, hon granskar sig i spegeln, hon försöker läsa den halvt utplånade texten på tandborstskaftet, hon fäller upp sitt parasoll som skydd mot solen, hon filar naglarna etc etc.
Sina tillhörigheter har hon i en halvt begravd svart tantväska: Tandborste, tandkräm (nästan slut), kam, speldosa, pistol av märket Browning, läppstift (nästan slut), spegel, glasögon, förstoringsglas, en flaska medicin (slut). Alla sakerna radar hon upp framför sig som om det rörde sig om en installation.
När dagen är slut plockar hon tillbaka sakerna i väskan, så ringer klockan igen och det är dags att sova.
I andra akten är Winnies situation dramatiskt försämrad. Nu hon är hon nersjunken till halsen. Hennes rörelsefrihet är noll, det hon har kvar kan knappast kallas för liv. Nu är hennes verklighet totalt osammanhängande och den existentiella problematiken har drivits till sin yttersta spets. Ändå intalar hon sig att allt är normalt och hon fortsätter sin ensidiga konversation med Willie.
Egentligen är Willie lika orörlig som Winnie. Han sitter inte fysiskt fast, utan har valt att ställa sig vid sidan av – som (bokstavligt talat) passiv åskådare.
Åke Lundqvist har en extremt liten roll som Willie. I första akten ser man bara hans rygg och huvud som han skyddar mot solen och hettan med en näsduk och en halmhatt. I andra akten är han uppklädd i hög hatt, jackett, lackskor och vita handskar. Som en gammal och mycket livstrött roué. Lika oförmögen att förändra sin situation som Winnie.
Som Winnie lägger Yvonne Lombard ännu en stark rollprestation till sin långa karriär. Lågmält och intensivt ger hon texten liv och glöd. Det här är minimalistisk scenkonst när den är som mest gripande.