”Linje Lusta” Tennesse Williams, i dag kanske litet uttunnade, drama från 1947 spelas nu i en tät uppsättning som ångar av sprit, sex och våld på Stockholms stadsteater.
Blanche och Stella DuBois är uppväxta på plantagen Belle Rêve i den amerikanska södern. Men medan den yngre systern Stella lämnade sydstatslivet och gifte med den polskättade Stanley Kowalski stannade Blanche kvar tills ekonomin tog knäcken på plantagen och den gick familjen ur händerna. Stella och Stanley bor i New Orleans, i en sliten tvårummare i stort behov av renovering i kvarteret Paradistorget – dit man kommer med spårvagnslinjen Lusta och byter till Kyrkogården. Den sociala nerförsbacken är tydlig.
Hit anländer Blanche i elegant vit promenaddräkt som en ovälkommen gäst på flykt från sin livslögn. Hon är neurotisk, störande och dricker litet för mycket, inte så mycket att hon är alkoholiserad, bara så mycket att det är för mycket.
Redan från början skär det sig mellan Stanley och Blanche. Stanley är en mansgris som i fyllan klår upp Stella innan de älskar. Med Blanche i huset hotas Stanleys lilla imperium som består av hem, bowlinglag och pokerkompisar. Utöver sin överlägsna attityd har hon också en märklig erotisk dragning på – och till – Stanley.
Handlingen drivs framåt av Stanleys vilja att bli av med Blanche. Få ut henne ur huset. Han sätter igång egna undersökningar om Blanches föregående liv, som inte är så vackert: Här avslöjas ett kort äktenskap med en homosexuell man, som hon drev till självmord, ett vidlyftigt liv på ett andraklasshotell, dagdrömmar och mytomani. Hon lever i ett kaos som hotar alla som kommer i kontakt med henne.
Helena Bergström gör en lysande prestation som den bedagade sydstatsskönheten Blanche. Med sin frenetiska spelstil skärper Bergström till den neurotiska sidan av Blanche och gör henne till ett inte särskilt sympatiskt offer i en värld hon inte kan eller vill tillhöra. Hennes väg in i psykosen med en alltmer splittrad verklighetsuppfattning är en hadesvandring.
Francisco Sobrado som Stanley saknar tillräcklig tyngd och aggressivitet för att egentligen vara ett hot mot kvinnorna runt honom eller den överklass de kommer från. Till slut är det Blanche själv som beseglar sitt öde och inte Stanleys misshandel och våldtäkt som tippar henne över kanten.
Kring Blanche och Stanley grupperar sig de andra aktörerna på behörigt avstånd. Elisabet Carlsson gör en utmärkt studie i kvinnlig underdånighet. Hennes Stella försöker naivt att medla, men hon är hjälplöst utanför. Samuel Fröler gör den tafatte, lufsige och modersbundne Harold Mitchell (Mitch), egentligen en syskonsjäl till Blanche men mindre utsatt och han överlever i insikten att den Blanche han älskar är någon helt annan än den han trott. Lena Nilsson och Joakim Gräns ger stadga åt Eunice och Steve som bor i våningen ovanpå. De lever i ett genomsnittsäktenskap, med ständiga bråk och försoningar och har överseende med grannarna.
”Pjäsen är en tragedi med det klassiska syftet att åstadkomma en katharsis av medlidande och skräck…”, skriver Williams själv om sin pjäs. För att nå dit måste Blanche till slut vinna publikens medkänsla och förståelse. Helena Bergström har lyckats med det. Därför blir det en bra föreställning av en pjäs som sett sin bästa tid.