Frank Wedekinds ”monstertragedi” Lulu, från 1894, är en groteskt obehaglig pjäs som blandar fars och tragedi och har en minst sagt tvetydig huvudperson. Lulu är en erotiskt lockande, men farlig, ung kvinna som går från man till man och lämnar död och förödelse efter sig. Varje man som förälskar sig i henne går under i en våldsam död. Lulu väcker inte bara sexuell åtrå hos männen, utan alla tror sig också kunna använda henne för sin egen vinning. Här är sexualiteten både drift och handelsvara på en marknad. Lulu förlöser männens lystna, våta drömmar och när hon säljer sitt kön gör hon det för pengar och makt. Hon är skicklig i att spela det erotiska spelet och hon njuter av sin makt. Hon lockar männen mer med sin oskuld än med sitt mer eller mindre uttalade löfte om stormande sex.
Lulus historia är att hon redan som barn såldes av sin far till olika rika män. Då pjäsen börjar är hon arton år, vacker och gift med en skröplig åldring som snart dör. Så går det för alla hennes män. Lulu är pjäsens enda levande människa. Hon är omgiven av döda män – även om de till en början lever.
Livia Millhagen gör Lulu med naken desperation och sinnlig glöd. Under spelets gång förvandlas hon från att vara ett sexuellt objekt till subjekt med egen vilja och egna fordringar. Millhagens Lulu är skarpt, men inte entydigt tecknad: inte som offer utan snarare som totalt amoralisk i avsaknad av både empati och självbevarelsedrift. Följaktligen sjunker den prostituerade Lulu från lyxvarelse till billigt fnask som till slut mördas i London av Jack the Ripper, som smyger ut med hennes utskurna livmoder i en plastpåse.
Människorna kring Lulu är mer dekadenta karikatyrer än individuella karaktärer. De har reducerats till att leva enbart genom sina begär. Det gäller Tommy Nilsons redan från början likfärdige doktor Goll och Johan Holmbergs stirrige konstnär Schwartz som därefter tar över Lulu. Sedan går det åt ytterligare några män: Schöning (Magnus Roosmann), Schigolch (Rolf Skoglund), Rodrigo och Mr Hopkins (Torkel Petersson) och den lesbiska grevinnan Martha von Geschwitz utmärkt spelad av Inga-Lill Andersson. Alla är ute efter – och får – sex, utom just grevinnan eftersom det i Lulus värld skulle vara meningslöst med sex med en kvinna.
”Lulu” spelas, trots miljöbyten från Berlin, via Paris och Egypten till London, som ett kammarspel på Dramatens lilla scen. Scenografin är minimalistisk medan fondens vita väggar fungerar som projektionsdukar för närbilder eller åkningar genom träsklandskap långt ifrån Lulus urbana livsmiljö. Trots utomordentliga rolltolkningar känns det som om skådespelarna aldrig riktigt når fram till varandra. Det är som om de absurda och groteska kontrasterna i ”Lulu” tömmer hela pjäsen på energi. Kvar blir den amoraliska könsvarelsen Lulu och den häxdans som driften sätter igång kring hennes gestalt.
Det kanske är pjäsens moral – i så fall har den gått hem.