Sthig Jonasson

Lovestory, Wallmans Intiman

Dansken Lars Kaalunds tio år gamla succépjäs ”Lovestory” spelas nu på Wallmans Intiman i en märkig föreställning. Den presenteras som en thrillerkomedi om kärlek, men är varken thriller eller komedi, men många grabbiga sexskämt är det. Det handlar om brudar, sex och otrohet, om 30-årsångesten, när man har allt, men hustrun vänstrar. Medan Stockholms stadsteater sätter upp Shakespeares ”Rickard III” med kvinnor i alla rollerna spelas de sex rollerna i ”Love Story” av män, dessutom ackompanjerade av det manliga rockbandet Fatboy. På scenen står fem av Sverige främsta skådespelare i den lättare genren, kompletterade med Fatboygitaristen, Hannu Kiviaho. Inte en kvinna så långt ögat når.
Föreställningens parallellhandlingar börjar med en filmad sekvens när Tina och Muller (Ola Forssmed och Linus Wahlgren) åker ut i skogen där de börjar gräva en grop stor nog för ett lik, senare ökas gropen ut för att rymma två lik. Samtidigt kommer den framgångsrike Colombo (Kim Sulocki) tillsammans med två kompisar (Andreas Wilson, Måns Nathanaelson) till en lyxvilla i närheten. Han är deprimerad och förbannad därför att hans vackra hustru bedrar honom. Men han skall fixa det, han har hyrt en torped som skall mörda mannen, om Colombo inte gör det själv. Saken kompliceras en aning av att de två vännerna blir alltmer obekväma och osäkra på vad Colombo egentligen är ute efter.
Colombo har lejt Lucius (Hannu Kiviaho), för att sköta mordet och det är åt honom Muller och Tina gräver. Redan namnet Lucius markerar vem de har att göra med och till slut möts alla sex och då går det givetvis åt helvete för (nästan) alla.
Skådespelarna sliter med sina platta endimensionella roller, men det finns några ljuspunkter. Linus Wahlgren gör den sexfixerade och hundälskande Muller med en sorts medkänsla och Ola Fossmed har ett kroppsspråk som är mycket mer talande än någon av hans rätt taffliga repliker. Andreas Wilson, Kim Sulocki och Måns Nathanael­son sig missar inte att tvinna till sina repliker, men det blir aldrig varken spännande eller särskilt roligt.
Men vad då? Wallmans försöker åter fånga in dem som inte är så vanliga på teatern, människor i åldersspannet 30 till 45 år. Bara det är värt ett erkännande.